Idun: 1892

170 IDUN 1892 Gå ut i lifvet! Se, hvad vrängt där gifves, Hur skönhetsblomman äfven trifves, Men när bland dy och grus du skåda fått, Tänk då, att lifvet är på både ondt och godt! p. ^Strindberg. detta ha hennes barns väl och ve legat henne närmast om hjärtat från den första dag, hon tog dem i famn; hon har offrat dem sina flesta och bästa tankar, hon har älskat dem med en moders ömmaste kärlek. Men hon har ock fått en rik lön därför i deras genkärlek. Den hängifvenhet, med hvilken de alla äro bundna vid föräldra- och barndomshemmet, är sällsynt att träffa i borgerliga kretsar och än mer i furstarnes. Rysslands kejsarinnekrona, grekiskt konungaskap, den engelska tronföljdens lockande storhet — intet har kunnat försvaga denna barnakärleks innerliga glödl Men har ock makans och moderns glada pliktuppfyllelse så att säga utgjort hjärtpunkten i drottning Louises lif, har hon likväl funnit både tid och krafter för äfven andra intressen. Hon är hedersledamot af De sköna konsternas akademi, detta ej blott på grund af sin höga ställning. Det är en känd sak, att hon från ungdomen med intresse dyrkat målarkonsten, och ännu i sin höga ålder sysslar hon lifligt därmed. Många af sina släktingar och vänner har hon gladt med alstren af sin pensel och skaffat basarer och välgörande syften en extra intäkt genom gåfvor af taflor eller föremål, som hon dekorerat. Hon har också målat flere altartaflor, mest kopior, och skänkt dem till kyrkor rundt landet, som förut saknat sådana. Vid. sidan af målarkonsten lägger musiken 5 synnerhet beslag på drottning Louises intresse. Hon är närvarande vid nästan alla större kon- serter i hufvudstaden, och i sitt hem samlar hon omkring sig musikens utöfvare till intima små soaréer. En främmande virtuos kommer sällan till Köpenhamn, utan att bli inbjuden till hofvet och vänligt mottagen af drottningen. Hon spelar själf piano, och det är ett af hen- käraste nöjen att deltaga i ett à quatre mains med någon duktig pianist ur hennes närmre eller fjärmre omgifning. Drottningen utvecklar äfven, liksom vår egen landsmoder, en betydande verksamhet i välgö- renhetens tjänst och till fromma för närliggande sociala intressen såsom förbättring af sjukas och svagas ställning och särskildt af mindre lyckligt lottade barns. Hon har i sin tid tagit initiativet till stiftandet af Danmarks diakoniss- anstalt, som nu utvecklat sig till en omfat- tande betydelse, och hon står personligen som beskyddarinna för en mängd asyler och barn- hem, de där alltid kunna påräkna hennes nit och inflytelserika hjälp, Ett vackert drag, som ock må beröras, är det trofasta intresse, hvar- med hon omfattar alla, som höra eller hört till hennes eget eller hennes föräldrars hus. Hon släpper dem aldrig helt ur sikte, gör sig underrättad om deras omständigheter och villkor och är alltid glad att se och tala vid dem. Denna vackra egenskap har gått i arf till hen- nes barn. Det danska folket är också med kärlek och vördnad nära fästadt vid sin drottning, och de hyllningar, som nu omskalla silfverbruden, ha helt visst en sannare och hjärtligare klang än många gånger bullret af de ovationer, som äg- nas denna världens uppsatte. v(ng vår öfoer gamla lärdomsstaden Med spelande vind och solskenshåg. I knopp stå kastanjerna, hela raden, Och lifvet vimlar i Promenaden, Där Fyris spränger mot Islandsdammen Till glittrande skum sin gula våg. Jag mötte just nyss den glada fiocken Från sista »pluggningen» för termin: Sju unge män och så midt i skocken En ljushyllt flicka, som bar på locken Sin käcka, hvita studentskemössa Så visst som hrar af de andra sin. Nej, sannerligen — jag måste stanna En smula häpen och väncla mig om: Då äro ju sagorna ändå sanna, Att mån och kvinnor ä’ likadana . .. Nå, huru som helst, den vackra synen Den täcktes mig väl, som här den kom! Hon var så frisk som den unga våren, Och kinden blommade äppelskär. Att de ska finnas där, nog förstår en, Alen fåfängt sökte jag efter spåren Af den där »bristande kvinnligheten-», Som är på tal både här och dår. Tänk, om de komme ändå till slutet De gamla lärorna blott på skam! Ett ögonblick, ett så snabbt förflutet — Ett flickansikte, ett solomgjutet — En spelande blick ur blåa ögon Ha lockat sällsamma tankar fram.. Johan NordUng. JB. Den barnlösa. »3jßlh\ verkligen?» — »Icke ett enda?!!» WJ — »Jaså, 3 år, och icke ännu?» — »Hej det kan då icke vara möjligt.» — »Tänk så ledsamt! Hvad er man måtte sörja öfver att ej hafva någon arfvinge,» o. s. v. i oänd- lighet. Hvem känner ej till des3a och många an- dra dylika i tanklöshet framkastade frågor och utrop, som oftast uttalas, utan att dikteras af ett verkligt, sannt kändt intresse, men väl fastmer som ett slags nödfallsfyllnad i det tynande samtalet eller som första uppslag vid närmandet tränne kvinnliga varelser emellan, då man vanligen tar till det till hands lig- gande ämnet för att gifva bättre fart åt kon- versationens trögt flytande ström. Ja, visserligen! Hvilket ämne är väl för en gift kvinna intressantare och outtömligare än det om hennes barn? Äfven den mest tyst- låtna tinar upp, lockas att delgifva sina er- farenheter rörande barnauppfostran, hvad hon iakttagit, hört och sett hos sina barn, som ju mestadels (naturligtvis!) äro de klokaste, snällaste och mest försigkomna af alla. Och så är konversationen åter i full gång. Bör i så fall valet af samtalsämne ej i sig själft anses förkastligt, bör dock så mycket större försiktighet iakttagas, då det gäller valet af person, till hvilken frågorna ställas. Gå till dig själf, kära läsarinna, forska i ditt minne: har det ej händt dig, att du, kanske af omständigheterna därtill förledd, tillgripit som första bästa den frågan: »Huru många barn har Ni?» och fått till svar —• en brännande rodnad, en fuktig blick, ett dröjande, lågmäldt: »Vi hafva intet barn.» Har du ej kännt dig till mods därvid, som om du ofrivilligt trampat på, tillfogat smärta åt en försvarslös varelse? Och dock gör sig så mången, som skulle anse det som den största hjärtlöshet att, gång på gång, endast för att stilla sin nyfikenhet, blotta och rifva upp ett omsorgsfullt förbundet sår, moraliskt taget skyldig till ett dylikt förfarande! Kunde blott den tanklösa hopen fatta eller känna ens hälften af det lidande, den barnlösa har att utstå, så mycket djupare som det måste lidas i tysthet! »Den tyngste Sorg og Möda Er den, som ingen ser; Det verste Mein te Gröda Er det, som inkje ter, Aa, sæl er den, som klaga foer, Og ventar Hjelp og Kaad Mot den, som löynleg draga foer Og aattar Spot og Haad!» Då upphörde nog också alla plågsamt när- gångna frågor, allt det ogrannlaga gyckel, för hvilket den barnlösa nu ständigt är utsatt. Hvem känner väl på förhand, om ej en fråga sådan som: »Månne icke er man bra gärna skulle vilja hafva en arfvinge?» åter rifver upp de dammar, som det kräfts års- långt bemödande att uppföra för att hämma den vidare framfarten af en både hälsa och lycka undergräfvande sorg; hvem kan beräkna, att ej den i de flestes tycke oskyldiga frågan : »Huru många barn har Ni?» kommer ett af saknad och sorg ännu skälfvande modershjärta att flöda öfver vid tanken på ett barn, hen- nes enda, hon nyligen förlorat? För att ej tala om sådan ogrannlagenhet och brist på hjärta att för den barnlösa helt kort och kategoriskt förklara, att barnlösa äktenskap aldrig kunna förblifva lyckliga, hvilket jag engång hörde yttras till en ung kvinna, hvars enda, stora sorg just var, att hennes äkten- skap blifvit utan frukt. Själf sörjde hon djupt däröfver, äfven för sin egen del, ty hon var innerligt fäst vid barn, men ännu så mycket mer därföre, att hon trodde, det hen- nes man, ehuru han visade sig lugn och nöjd med förhållandena, dock i djupet af sitt hjärta äfven kände samma saknad. — Hvarför taga då de barnlösa icke upp fo- sterbarn, kan väl någon härtill invända. Ja väl! Det sättet tillgripes ju ock rätt ofta för att fylla tomheten, mången gång till lycka för den lilla stackare, som sålunda räddas