Idun: 1892

18 IDUN 1892 Inga ärestoder Mellan tärefloder, Kvinnans dygder vinna: Heter hjälten kvinna, Men där böner brinna Heter segrarn moder. j3. jî. /Aalmström. ^W^^WWWWWW^WWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWW^W^^WWWWWWWW^WWWWWWW^WW^WWWWWWW^WWW^WWWWWWWWWW^WWWWW^ ken sedermera ytterligare genom praxis ut- vecklats. Den ovanliga förmåga, fröken Lundin vid fullgörandet af dessa sina uppdrag lagt i dagen, gjorde henne ock själfskrifven, när den 9 januari 1885 behofvet ansågs kräfva ut- nämnandet af en särskild slöjdinspektris för hufvudstadens folkskolor. Det ypperliga undervisningssystem, som se- dan under årens gång alltjämt utvecklats och småningom nått den höjd, att det långt utom Sveriges gränser väckt uppmärksamhet och er- kännande, tillämpas nu under namnet »Folk- skolans» vid alla stockholmsskolorna. Det är på intet vis någon slafvisk efterbildning af de tyska förebilderna, utan på dessas basis en själfständig produkt af vidgade vyer och vunnen erfarenhet. Yi kunna ej bättre ge Iduns läsarinnor ett begrepp om densammas innebörd än ge- nom att bedja dem vara oss följaktiga på en liten visit under pågående lektion i en af Stockholms folkskolor. Vi komma in i en handarbetsklass. Det är tydligen skolans yngsta disciplar. Vi råd- fråga kursindelningen. Riktigt! Det är för- sta kursen. Sjuåringarne med sina små, knub- biga, otympliga barnafingrar inöfva under sin första termin uppläggning och rätstickning. Huru snart tillägna sig icke dessa små fing- rar de rätta greppen, så att de föra sina stickor helt oklanderligt. Barnen äro öfver sig förtjusta att kunna åstadkomma något så nyttigt som strumpeband. Visserligen blif- va ej alla dessa några mästerstycken, men sättet för arbetet är hufvudsak, produkten ännu så länge bisak. Vi passera klass efter klass. Öfverallt råder flit. Gossar och flickor synas vara ungefär lika duktiga. Man har tillfälle att göra samma iakttagelser med afseende på gossarne som Mark Twain, att de helst vilja hålla nålen i vänstra, tråden i högra handen, vid den viktiga iträdningsproeessen. Och hade de ej sina garnnystan så ordentligt i livar sin påse, att ett sådant missöde som att tappa nystanet knappast kan komma i fråga, skulle man troligen få se samma egen- domliga, mot flickornas konträra knärörelser för att fånga det i flykten. Vi komma in i en klass, där några arbe- ten på hamptyg pågå. Vi taga dem i när- mare betraktande. Det är små Ijusstaks- mattor. På dessa bibringas barnen sin första idé om stoppning. Vi få höra, att man på denna kurs gjort en liten afvikelse från den strängt progressiva grundsatsen af hänsyn till gossarne, som efter tredje klass öfvergå till träslöjden. Dessförinnan vill man emel- lertid gärna bibringa dem ett litet begrepp om stoppning, och så har stoppen i sin enk- laste form upptagits på ett jämförelsevis ti- digt stadium. Måhända kommer flertalet af gossarne aldrig att draga så stor fördel af sina lärospån i den kvinnliga slöjden; de ha dock förskaffat sig en viss händighet och bö- ra kunna reda sig själfva med både ett och annat. Låtom oss i alla händelser hoppas, att de fått aktning för och idé om vikten af det kvinnliga arbetet. Komma vi så in i en klass, där sömnad eller ömtåliga arbeten försiggå, tilltalas ögat helt angenämt af att se alla flickorna ikläd- da skära, välsittande sitsförkläden. Materia- let till dessa skänkes, och barnen sy dem, innan de få öfvergå till linnesömnad. De få dock endast begagna dem i skolan un- der handarbetstimmarne för att skydda öm- tåligare arbeten från att nedsolkas, I en klass har man tillklippning. Genom teckningar och förklaringar åskådlig- och tyd- liggör lärarinnan arbetet för eleverna. Där- efter går det löst med saxen för alla dessa tolf- à trettonåringar. Man blir helt häpen, öfver att dessa gröna ungdomar lössläppas på ett så ansvarsfullt arbete. De gå emel- lertid på helt raskt och obesväradt, och efter en stund uppvisas inemot trettio oklanderligt tillklippta linnen. Därefter tillklippes en ny uppsättning, och man upplyser oss om, att barnen icke allenast klippa till för egen räk- ning, utan äfven för yngre kamrater, som än- nu ej anses mogna för ett så pass maktpå- liggande värf. I öfversta klassen håller man på med en lektion i klädsömnad. Beklagligtvis hafva leden glesnat i de öfre klasserna, emedan mången måst afbryta sitt skolarbete för att redan gifva sig ut på egen hand i lifvet. En första pröfning af klädningslifvet pågår. Flicka efter flicka profvar sitt lif. Måtten visa sig så säkra, att knappast en ändring behöfver göras. Således lära de icke endast att sy en klädning, utan, hvad viktigare är, tillklippa och profva densamma. De få lära sig att konstruera upp lifmönster efter olika mått, dels i naturlig, dels i förminskad skala, och måste ovilkorligen vinna färdighet däri till följd af den myckna öfningen. Arbeten i mängd förevisas. Hela högar af välstoppade strumpor — från de enklaste rutstoppar till de finaste maskstoppar — yt- terst välgjorda linneknappar, märkdukar, prof på lappning, så väl gjorda, att man knappt kan upptäcka lappen. Vid granskningen af arbeten, t. ex. monogramdukarne, på hvilka några enklare slag af brodyr inläras, måste man förvånas icke allenast öfver, huru väl arbetet är utfördt, utan äfven öfver den »schwung» det utvisar. Huru drifvet och utan »pet» är det icke! Det rent af syns, att det är raskt utfördt. Huru märkvärdigt fraicha äro ej deras hvita arbeten i allmän- het! Man kan knappast se, att de äro vid- rörda. Att förvärfva ett så lätt handlag är oskattbart. Hvad som under dessa vandringar i Stock- holms folkskolor särskildt förvånar en, på samma gång det gör ett angenämt intryck, är det förunderliga lif och intresse, barnen visa, och den utmärkta disciplin, som öfver- allt tycks råda. Det är ej något slags dres- syr, som kunnat åstadkomma detta. Det gör intryck af att vara glada, frimodiga och öpp- na barn, för hvilka det faller sig helt natur- ligt att skicka sig väl. När man på detta sätt med egna ögon får bevittna de goda resultaten af metoden, kan mari ju med allt fog sätta den högt. Lägger man så härtill, att den utvecklats på jämförelsevis kort tid — ett tiotal år —, tvingas man att gifva sitt erkännande åt den energi, kraft och genialitet, som satt i gång, planlagt och leder det hela, men äfven den sega kraft och uthållighet, som säkerligen fordrats af de lärarinnor, som arbetat under ett system, stadt i så rask utveckling. Där metoden endast blifvit känd till nam- net, har den ofta ganska många fördomar mot sig. En bland de på visst sätt natur- ligaste invändningarna är, att gångna gene- rationer arbetat lika bra som de af vår tids ungdomar, som kommit i åtnjutande af denna metodiska undervisning. Kanske — men åtminstone ej hvad dem, som åtnjutit folk- skolans undervisning, vidkommer. Dessutom — hvilken oändlig förbrukning af tid och tålamod har ej varit nödvändig för att bi- bringa dem deras mekaniska färdighet! Om vi då endast betrakta metoden från den rent praktiska, tidsbesparande sidan, är de3s när- maste resultat, att i klasser på inemot 40 barn kunna alla samtidigt draga fördel af undervisningen. Mången tror, att ett ytterligt pedanteri ut- märker metoden. Noggrannhet och precision fordras, men pedanteriet beifras däremot mera än vid den gammaldags handarbetsundervis- ningen. Tänker man så på systemets stora upp- fostrande betydelse, äro fördelarne legio. Bar- net vänjes vid ordning, precision, sparsamhet och beräkning. Det tvingas till själfständighet och eftertanke; det vet, hvarför det gör så och så, icke allenast att det skall göra så och så. De lyckosamma resultat, till hvilka man genom den nya metoden kommit i Stock- holms folkskolor, föranledde naturligen efter- hand densammas införande äfven på andra håll i vårt land. Från de kurser, som un- der Hulda Lundins ledning allt sedan år 1885 anordnats för utbildande af slöjdlära- rinnor, har en stab af energiska och dugliga läijungar utgått att i allt vidare kretsar i sin ordning främja saken. Vårt gamla systerland på andra sidan Bottniska hafvet har ock väckts att tillgodogöra sig de vackra resultaten, och år 1884 hörsammade Hulda Lundin en kallelse att i Abo anordna en liknande kurs. Men ännu längre har ryktet om handar- betssakens lysande framsteg i vårt hemland trängt sig. Utländske fackmän resa fjärran vägar för att på ort och ställe studera dem, och i den utländska pressen och fackliteratu- ren återfinnas ofta erkännande ord om det svenska systemet. Utom de förut omnämnda resorna har frö- ken Lundin, dels på egen, dels på statens bekostnad, företagit mångfaldiga andra stu- dieresor, till Tyskland, England, Skotland, Belgien, Schweiz, Frankrike — alltjämt rik- tande sina grundliga insikter med fruktbrin- gande idéer, som rikt kommit hennes foster- ländska verksamhet till godo. I dessa dagar — då hon med stolt till- fredsställelse öfver en dugande gärning kan fira sitt tjugufemårsjubileum med folksko- lan — är hon ännu vid sin bästa ål- ders fulla krafter. Detta ger godt hopp om en framtida verksamhet, hvilken så mycket mindre kan stå den gångna efter, som hen- nes nit aldrig vetat af återvändo eller hen- nes energi af hinder. Svenska kvinnor lyck- önska henne till långa, framgångsrika år!