Idun: 1892

232 IDUN 1802 Från vår Jcvinnliga artistvärld. Friher- rinnan Adelaide Leuhusen, som i vinter varit bo- satt i Paris, där hon utvecklat en omfattande verksamhet som porträttmålarinna, har i dagarne anländt till hufvudstaden. * Vår talangfulla tonsättarinna, fröken Hé- lène Munktell, har äfven återkommit till Stock- holm efter att ha tillbragt större delen af säsongen i Paris. Musiken till fröken Munktells täcka opera- comique »I Firenze» kommer under loppet af detta år att utgifvas med musik och fransk text å Ghon- deus förlag i Paris. Fröken Munktell eger för- hoppning att få sitt stycke offentligt uppfördt i världsstaden vid Seinen. * Den sista af sin ätt. En af Malmö äldsta invånare, fröken Agneta Trendelenburg, har i da- garne aflidit efter en längre tids aftynande.^ Hon skulle i nästa månad ha uppnått den höga åldern af 90 år. Hon var den sista med namnet Tren- delenburg i Sverige, oaktadt denna släkt en tid här hade många representanter. Den inkom till Sverige i förra århundradet från Tyskland, där den är mycket utbredd. Den aflidnas farfar kalla- des då till kyrkoherde i dåvarande tyska försam- lingen i Malmö. Hans son, professorn vid den i Malmö förlagda barnmorskekliniken, hade med sin maka, född Hegardt, tlere barn, af hvilka nu det sista skattat åt förgängelsen. * Damer jurister. Den i vår uppsats »Kvinn- liga jurister» i förra numret omtalade fröken Je- anne Chauvin har nu den 6 d:s i Paris promove- rats till juris doktor. Den afhandling hon offent- ligen försvarade för förvärfvandet af doktorsgraden var »En historisk studie öfver de yrken, som stå öppna för en kvinna». * Furstinnan Metternich tänker utgifva sina memoarer, som antagas skola komma att lämna ytterst intressanta bidrag till andra kejsardömets historia. Valeria. N ovell af I. S. Turgenj eff. För Idun öfversatt från ryskan. (Forts.) VIII. Dagen därpå var Muzio borta tidigt på morgo- nen. Valeria förklarade för sin man, att hon ön- skade besöka ett närbeläget kloster för att få träffa sin biktfader, en gammal vördnadsvärd munk, för hvilken hon hyste obegränsadt förtroende. På Fabios frågor sade hon sig vilja genom bikten lätta sin själ, som led af de sista dagarnes pin- samma intryck. Valerias härjade anletsdrag och matta stämma förmådde Fabio att bifalla hennes begäran. Den vördade pater Lorenzo kunde må- hände gifva henne ett godt råd eller skingra hen- nes oro. Under skydd af fyra följeslagare begaf sig Va- leria till klostret. Fabio stannade hemma, och ända till hustruns återkomst ströfvade han omkring i trädgården, förgäfves grubblande öfver att förstå hvad det var som ängslade och plågade Valeria. Själf kände han vrede och fasa; han pinades af obestämda misstankar. Mer än en gång närmade han sig paviljongen; men Muzio var icke åter- kommen, och malajen såg på Fabio som på en afgudabild, med slafviskt nedböjdt hufvud, men, åtminstone föreföll det Fabio så, med ett illa doldt småleende på sitt bronsfärgade ansikte. Emellertid omtalade Valeria under bikten allt för sin själasörjare, mera med fasa än med blyg- sel. Biktfadern åhörde henne uppmärksamt. Han meddelade henne förlåtelse för hennes ofrivilliga synd samt gaf henne sin välsignelse. Men inom sig tänkte han : trolldom, djäfvulskonster ■— detta måste utransakas — och tillsammans med Valeria begaf han sig till villan under förevändning af, att han ytterligare ville lugna henne. Vid åsynen af munken blef Fabio orolig. Men den mångförfarne gubben hade redan gjort upp en plan, etter hvilken han skulle handla. Sedan han ändtligen blifvit ensam med^Fabio, rådde han denne — utan att förråda något af biktens hemlighet — att så fort som möjligt af- lägsna ur huset den inbjudne gästen, hvilken med sina berättelser, sånger samt hela sitt uppträdande gjort ett så starkt intryck på Valerias fantasi. Dessutom hade Muzio aldrig varit särdeles stark i sin kristliga tro, och efter att hafva tillbragt så lång tid i trakter, dit aldrig trängt en stråle af kristendomens ljus, kunde han mycket väl vara besmittad af falska läror, ja, kanske till och med vara invigd i svartkonstens alla hemligheter. De- ras forna vänskap hade visserligen ock sina kraf, men härvidlag fordrade dock klokheten, att Muzio aflägsnades. Fabio delade fullt denna åsikt. Valeria till och med lyste af fröjd, då hennes man meddelade henne munkens råd, och följd af de båda makar- nes tacksamhet, af deras välsignelser, samt försedd med rika gåfvor till klostret och de fattiga, åter- vände pater Lorenzo hem. Fabio hade för afsikt att omedelbart efter afton- måltiden förklara sig för Muzio, men den säll- samme gästen var ännu sent på aftonen ej åter- kommen. Då beslöt Fabio alt uppskjuta samtalet med Muzio till följande dag, och de båda makarne gingo till hvila. IX. Valeria insomnade snart; men Fabio kunde icke sofva. Under nattens tystnad ställde sig allt lif- ligare för honom, hvad han sett och kännt, och med ännu större envishet föreläde han sig de frågor, på hvilka han förut ej kunnat finna svar. Skulle Muzio verkligen ha blifvit en svartkonstnär, och skulle han hafva kunnat förhäxa Valeria? Hon var sjuk, detta var obestridligt, men hvad kunde det vara för en sjukdom? Han lutade sitt hufvud mot handen; han återhöll sin heta ande- dräkt, och han hängaf sig helt åt sina dystra tankar. På den molnfria himmelen hade månen stigit upp. Genom de halföppna fönstren började till- sammans med månstrålarne en ljuf doft inströmma i rummet. Den kom i riktning från paviljongen, eller var kanske alltsammens en lek af grubbla- rens fantasi. Därpå hördes en ihållande, passio- nerad hviskning, och i samma ögonblick märkte han, att Valeria började sakta röra sig i sin bädd. Han for tillsammans, ty hvad ser^ han ! Valeria reser sig upp, flyttar långsamt ur sän- gen först den ena foten, så den andra, och, lik en sömngångerska, med stirrande, liflösa ögon och framsträckta armar riktar hon sina steg mot dörren till trädgården! Blixtsnabbt störtar Fabio ut genom sängkam- marens andra dörr, springer omkring husets hörn och stänger utifrån dörren till trädgården.^ Knappt var detta gjordt, förrän han kännde, att någon för- sökte öppna dörren inifrån, tryckande på den- samma allt starkare och starkare, men därpå aflägsnade sig med osäkra steg. Mig lyster se, om Muzio återkommit från sta- den, for det som en blixt genom Fabios hjärna, och han ilade till paviljongen. Hvad ser han? I det klara månskenet kommer Muzio honom till mötes, äfven han lik en sömngångare med framsträckta händer och liflös blick. Fabio sprin- ger fram till honom, men Muzio går, utan att märka Fabio, lugnt vidare, steg för steg, och hans orörliga ansikte har samma leende som malajens. Fabio vill ropa honom vid namn, men i samma ögonblick hör han ett buller. Bakom honom, i huset, höres ett fönster öppnas — han ser sig .om — Och verkligen. Sofrummets fönster står öppet, och i detta fönster står Valeria. Hennes händer liksom söka Muzios. Hon sträcker sig fram mot honom ... Vid denna syn kom Fabio i ett obetvingligt ra- seri. »Djäfvulske trollkarl!» ljöt han, med ena handen grep han Muzio i strupen, med den an- dra ryckte han dolken ur hans gördel och rände den ända till fästet in i hans sida. Muzio uppgaf ett genomträngande skri, tryckte handen mot såret och stapplade tillbaka till pa- viljongen. Men i samma ögonblick han erhöll dolkstöten af Fabio, hördes äfven från Valeria ett ångestfullt rop, och liksom träffad af blixten stör- tade hon till marken. Fabio ilade henne till hjälp, tog henne i sina armar och bar henne in i sofrummet. Länge låg hon orörlig, känslolös för alla hans ömma ord och smekningar. Slutligen öppnade hon ögonen, uppgaf en djup suck af lättnad, lik en människa, som genom ett under blifvit räddad från en oundviklig död. När hon igenkände Fa- bio, slingrade hon armarne om hans hals och tryckte sig till hans bröst. »Du, du, är 4eI då du? Är jag verkligen hos dig?» Så småningom lossnade hennes armar, hufvudet föll tillbaka, och hon hviskade med ett lycksaligt leende : »Välsignad vare Gud, jag är räddad. Men huru trött jag är.» Därefter föll hon i en djup, vederkvickande sömn. X. Fabio sjönk ned vid hennes bädd, och med ögo- nen fästa på hennes bleka och aftärda, men redan lugna ansikte började han tänka öfver hvad som händt och öfver det, som nu kunde vänta honom. Hvad var att göra? Om Muzio var död — och med minne af, huru djupt dolken inträngt, kunde han väl ej tvifla därpå. Om han dödat Muzio, så vore detta en gärning omöjlig att fördölja. Den skulle oundvikligt komma till hertigens, till rätt- visans kännedom. Men huru gifva någon rimlig förklaring öfver denna hemska och mystiska sak? Han, Fabio, hade hemma i sitt eget hus mördat sin anförvandt, sin äldste och bäste vän ! Men hvarför? Af hvilken anledning? Om åter Muzio ej var död! Fabio uthärdade ej längre denna ovisshet, och sedan han öfvertygat sig om, att Valeria sof, reste han sig varsamt, gick ut ur rummet och begaf sig till paviljongen. Från denna förmärktes intet ovanligt; endast ur ett af fönstren syntes skenet af ett ljus. Med klappande bjärta öppnade han den yttre dörren (på denna syntes märken efter blodiga fingrar, och på marken voro några mörka blodfläckar), passerade genom det yttre mörka rummet och stannade på tröskeln, stel af skräck. Midt i rummet, på en persisk matta och med dyrbara kuddar under hufvudet samt betäckt af en röd sjal med svarta, inväfda figurer, låg Muzio, stel och orörlig, med utsträckta lemmar. Hans ansikte, gult som vax och med tillslutna ögon, var vändt uppåt. Han andades ej, han liknade en död. Vid hans fotter sågs i knäböjande ställning malajen, äfven han draperad i en röd sjal. Han höll i handen en kvist af nå- gon obekant växt, liknande en ormbunke, och med kroppen något framåtböjd betraktade han sin herres ansikte. En mindre fackla, fastsatt i golf- vet och spridande ett grönaktigt sken, utgjorde rummets hela belysning. Lågan hvarken rykte eller flämtade. Malajen gjorde vid Fabios inträde icke en rörelse och betraktade honom endast ett ögonblick. Därpå fixerade han åter skarpt Muzios liflösa ansikte. Gång efter annan höjde och sänkte ban grenen i luften, och hans stumma läppar öpp- nade och slöto sig låtigsamt, åter och åter, liksom uttalande ljudlösa ord. Mellan malajen och Mu- zio låg på golfvet dolken, med hvilken Fabio ge- nomborrat sin vän. Malajen vidrörde med grenen dess blodiga klinga. En minut förgick; kanske ännu en. Fabio närmade sig malajen, och lutande sig ned mot honom, hviskade han halfhögt: »Är han död?» Malajen böjde på hufvudet, befriade sin högra hand från själen och pekade med en befallande åtbörd mot dörren. Fabio ville upprepa sin fråga, men en förnyad gest af den befallande handen — och Fabio af- lägsnade sig, sorgsen, undrande och skuldmed- veten. Han fann Valeria alltjämt sofvande, men med ett ännu mera synbart uttryck af lugn i sitt an- sikte. Han gick ej till sängs, utan satte sig vid fön- stret, och lutande hufvudet i handen, föll han ånyo i djupa tankar. Den gryende dagen fann honom i samma ställ- ning. Valeria hade ännu icke vaknat. (Fort*, o. slut i nästa n-.r.) Innehållsförteckning. Bertha von Suttner. (Med portratt.) — O, bered din moder aldrig smärta. Foem af Bernhard Risberg. — Genom »bak- porten»; af Fru Hildegard. — Pä femtiotalet; af Adolf Hel- lander. — Vår presentbudget ; af Marie Landman. — I valet ; af H—s L. — Sen lycka; skiss lör Idun af Anna Knutson. (S ut från föreg. n r.) — Kvinnornas världsutställning; bref- kort från Signe Ankarfelt. — Iduns panoptikon ; af Renholm. — Stockholms Tivoli. — Ur notisboken. — »Valeria» ; novell af S. Turgenjeff. För Idun öfversatt från ryskan. arssim111