Idun: 1892

234 IDUN 1092 Bedöm en människas kraft efter de lidelser hon kufvar, ej efter dem, af hvilka hon behärskas. f- JtOBERTSON. grundsten, hvarpå hela hennes framtid skulle uPP0byggas- År 1857 gift med f. d. rytlmästaren vid Lifregementets dragonkår Fredrik August Björkenstam fick hon nu pä egen hand öfver- taga ledningen af en större landthushåll- ning och nedlade härvid all den energi, hvaraf hon var i besittning. Att öfverlåta åt lejda händer de plikter, som hvilade pä en husmoder, var för henne en obekant sak. »Själf gjordt är bäst gjordt,» var då liksom senare hennes valspråk. Främst i spetsen, då det gällde arbetet, fordrade hon mera af sig själf än af andra. Ingen enskildhet i den stora hushållningen undgick hennes uppmärk- samhet. Vare sig det gällde skafferiet, mjölk- kammaren, vedleveransen eller dylikt, var hon ständigt på sin plats. Det var dock först 1872, sedan hon den 17 maj blifvit änka, som hennes verksamhet trädde fram för offentlighetens ögon. Hennes make hade genom affärsförluster förlorat hela sin förmögenhet och några år före sin död måst lämna sitt landtbruk och flytta till Up- sala. Yid hans frånfälle var därför änkan hänvisad till den obetydliga pensionen, långt ifrån tillräcklig för hennes och sonens uppe- hälle, hvilken senares uppfostran hon betrak- tade som en af sina käraste uppgifter. Men grefvinnan Björkenstam stod icke råd- lös. Utan att hon någonsin, så vidt vi veta, hade besökt främmande länder och personligen inhämtat kännedom om där rådande seder och bruk, upptäckte hennes klara blick snabbt de brister, som vidlådde många af våra förhål- landen här hemma, och hon riktade i synner- het sin uppmärksamhet på allt sådant, som i hemmet kunde underlätta arbetet och inbe- spara tid. Att adressaterna således själfva behöfde afhämta de försändelser, hvilka an- lände med järnvägen som ilgods, föreföll henne med rätta som en oegentlighet. Hon ingaf därför en ansökan till järnvägsstyrelsen att mot en bestämd, mycket lågt tilltagen taxa få till adressaterna hemforsla till Stockholm ankommande ilgods, och denna begäran be- viljades år 1875. Men huru fullgöra denna sin skyldighet? Detta var en fråga, som i brist på rörelse- kapital icke var bland de lättaste. Men äf- ven denna fann sin lösning. Bland svårig- heterna var ordnandet af den nödiga arbets- hjälpen icke den minsta, då omfånget af il- godsutforslingen vid skilda tider var högst olika och tillräckligt manskap ständigt måste finnas till hands, då så behöfdes. Med ve- derbörligt tillstånd från öfverslåthållareämbe- tet grundades då år 1877 »Stockholms Ex- pressbyrå» med hufvudsakligt syfte att göra de krafter inkomstbringande, hvilka måste hållas i reserv för ilgodsbefordringen. Express- byråns förnämsta uppgift blef till en början endast smärre budskickningar och andra mindre förtroendeuppdrag, men så småningom utsträck- tes verksamheten äfven till godstransporter och flyttningar. Det var dock ingen lätt sak att på ett till- fyllestgörande sätt tillfredsställa allmänhetens och järnvägens fordringar. Ingen materiel fanns och inga pengar att anskaffa sådan för. De ringa inkomster, som ilgodset då lämnade, räckte knappt till för de löpande utgifterna; något kapital kunde således icke hopsamlas. Värst var det under jularna, då både släd- och hjulmateriel måste finnas i beredskap, allt efter väderlekens växlingar. Men landt- hushållningens erfarenheter komrao till nytta. På Expressbyrån timrades och snickrades af vana slöjdkarlar under grefvinnans egen led- ning, och med små medel fylldes ändock till sist behofven. Om någon under dagarne före julen tidigt på morgonen tillfälligtvis haft sina vägar förbi Centralstationen, skulle han där blifvit vittne till en verksamhet, en yrande brådska, som säkerligen skulle hafva väckt både hans för- våning och beundran. Och midt ibland denna skara af arbetare, hästar och kärror skulle han hafva sett en högrest kvinna, som med den yttersta liflighet öfvervakade det hela. Det var chefen för Expressbyrån, som enligt sitt valspråk »själf gjordt är bäst gjordt» på- skyndade och ledde utforslingen af de på så många håll efterlängtade julklapparne. För hvarje år gjordes nya förbättringar, och äfven smärre hopsparingar kunde göras, detta senare dock endast med de största inskränk- ningar för ägarens personliga del. Med dessa medel i förening med en sparsamt använd kredit kunde affären så småningom väsent- ligen utvidgas, ty för en personlighet som grefvinnan Björkenstam var det otänkbart att stå stilla på samma ställe och nöja sig med redan vunna resultat. Hennes tankar riktade sig nu på att lämpligt ordna införseln af landtmannaprodukter till hufvudstaden, ett företag som, ehuru det icke blef Expressbyrån gifvet att till sin påtäukta utsträckning reali- sera det, dock blef upphofvet till flerfaldiga affärer med enahanda uppgift. Bland de olika grenarne af denna verksam- het förtjänar mjölkförsäljningen ett särskildt omnämnande. Denna hade förut inom Stock- holm tillgått på så sätt, att mejerierna insände sin mjölk med de olika samfärdsmedel, som stodo dem till buds, och tillhandahöllo all- mänheten varan på gator och torg. Att ett dylikt försäljningssätt menligt inverkade på mjölkens beskaffenhet låg i öppen dag, fast ingen kommit att fästa uppmärksamheten där- vid. Kontrakt uppgjordes nu i stället med mejerier i närheten af Stockholm att dagligen leverera sin mjölk till Expressbyrån, som se- dan åtog sig att utforsla den till konsumen- ternas hem. En särskild afdeluing inrättades för denna brauch. Mjölk skummades, smör kärnades, särskilda vagnarmed iskylningsappa- rater anordnades, och länge dröjde det ej, förr- än allmänheten i stor utsträckning begagnade sig af de sålunda erbjudna fördelarna. Stun- dom räckte dock icke den inkomna mjölken till för att fullgöra åtagna leveranser, och biträdena måste då utskickas på landet och där för tillfället uppköpa all den mjölk, som de kunde komma öfver, ofta i småposter och till fabelaktiga priser. Ett gjordt afcal fmge icke brytas, äfven om det skulle vara före- nadt med dryga förluster. På så sätt fort- sattes en följd af år, men flere konkurrenter uppstodo, och Expressbj’rân utvecklade sig på andra områden, så att krafterna hade svårt att räcka till för allt och denna afdelning till sist nedlades. Att här följa gången af Expressbyråns ut- veckling till nuvarande tid skulle blifva för vidlyftigt, må det därför endast vara sagdt, att med samma kraft som affären börjades, fortsattes den intill innehafvarinnans död. Un- der de senare åren har dess verksamhet äfven sträckts utom Stockholms område, så att den- samma omfattat långväga flyttningar, möbel- transporter och emballeringar i landsorten. Äfven ingick grefvinnan Björkenstam förbin- delser medde förnämsta utländska transportaffä- rer för befordrandet af möbler till och från ut- landet. Expressbyråns vidsträckta verksamhet fortsättes efter moderus död under sonens — löjtnant F. Björkenstams — ledning. * * * För att rätt uppfatta och bedöma eu ka- raktär som grefvinnan Björkenstams, behöfves en mer än vanlig kännedom om hela utveck- lingen af hennes personlighet. Få människor ha därför blifvit så olika bedömda som hon; ofta nog blef hon hårdast dömd af sin när- maste och dagliga omgifning, hvilken mätte henne efier vanlig måttstock och lätt kom att främst framhålla hennes brister och fel. Att sådana funnits, skulle vara orätt att förneka, men dessa voro skapade af de förhållanden, under hvilka hon lefvat. Af naturen liflig och energisk, hänvisades hon tidigt åt egna krafter. Det gällde för henne att bryta sig en väg framåt, och hon valde den mest oba- nade. Bemött af sina ståndsfränder med hån och beklaganden, af sina medarbetare med en viss öfverlägsenhet -—■ ty hon var ju en svag kvinna — omgifven af personer, som mera arbetade för egna intressen än för hen- nes, och hvilka spanade efter första läg- liga tillfälle att för sin egen vinnings skull omintetgöra hennes sträfvanden,kom hon såsmå- ingom att behärskas af ett visst misstroende och ett starkt vidhållande vid egna åsikter, som ofta nog gjoide, att hon mot sin vilja stötte människor ifrån sig och skapade sig ovänner. Inom sin aflär fordrade hon en obetingad lydnad, allt skulle gå på klocksla- get, ingen man finge gå sysslolös. Oordning och liknöjdhet hatade hon. Som i en landt- hushållning, skulle allt arbete på förhand be- räknas, hvarje sak, äfven den enklaste, finnas på sin plats, och intet damkorn finge störa den behagliga anblicken, då man inträdde i byråns lokaler. Att detta ordningssinne var obekvämt för många och hennes anspråk på arbetarne ofta felaktigt bedömdes som små- sinne, är ju icke oförklarligt, men utan denna stränga ordning skulle Expressbyrån aldrig hafva nått den utveckling den nu äger. Grefvinnan Björkenstam har nu emellertid för alltid slutat sin verksamhet. Må bristerna därför vara glömda och minnet af hvad hon med en för en kvinna sällsynt energi uträttat framträda så mycket klarare, för svenska kvinnor ett manande exempel till efterföljd. Arbetet, hur anspråkslöst det än kan före- falla, är en ära, och större är den, vid hvars grift man kan säga, att hon hela sitt lif är- ligt och redbart sträfvat, än den som med ärfda rikedomar föga uträttat. Geh.