Idun: 1892

1892 IDUN hennes hjärta blöder vid tanken att släppa ifrån sig en enda af just dessa fattigaste, som alltid stått henne så nära. Och när hon ser, hvilka glädjande resultat som under årens lopp vunnits med dessa »förkastade», huru många af dem som blifvit nyttiga, verksamma, lyck- liga varelser, hur skulle hon väl åt dem säga ett farväl, som kanske vore detsamma som ett förbi — ty ute i världen förbli de dock all- tid oförstådda främlingar? Tvärtom är hennes önskan — hennes sista och varmaste —— att vid Johannesberg få bygga ett särkildt arbetshem, dit barnen vid lämplig ålder skulle få öfvergå, och där de skulle kvarstanna på den grund, att inkomsten af deras arbete till stor del skulle betäcka kost- naderna för deras underhåll. Det är det sista, det största hon tänker sig för sina kära. Det är en djärf tanke, nästan en förmäten, skola kanske åter de kloka säga. När Jo- hannesberg nu har svårt att bära sig, huru mycket mera då! Om någon hade sagt, då fröken Carlbeck satt vid Nya varfvet med sina fyra elever, att hon en dag skulle i eget hem hysa 70 små, att hennes verksamhet skulle tilldraga sig välförtjänt uppmärksamhet, hedersbetygelser och statsunderstöd, skulle man äfven funnit denna tanke förmäten, och dock har allt detta skett — därför att Herren så ville; därför att saken var hans ; därför att äfven dessa brutna knoppar, som kallas idioter, gömma i sig ett frö till högre utveckling; och slutligen därför kanske att hon, som med kärlekens hela värme arbetat för denna utveckling, skulle däri finna den enda lön hon begär. Och skulle ej Herren äfven kunna leda till en god utgång hennes oegennyttiga önskan om ett arbetshem såsom en tryggad fristad för hennes skyddslingar? Ivan han ej i varma hjärtan uppväcka lusten att till denna nya byggnad lägga en kraftig grundsten? Sannerligen: för ett ädlare ändamål har säban en känsla vaknat, en hand öppnats. Ensamt det, att fröken Carlbeck aldrig be- gärt nagot för egen del, att alla hennes önsk- ningar och omsorger gällt dessa vanlottade små, som sökt skydd i hennes famn, borde väcka till lif den helt naturliga känslan att ekono- miskt understödja hennes trägna arbete, hennes, som för de elända öppnat sin dörr, när andra stängt sin, och sin famn, där andra vändt sig bort; hennes, som äfven bakom skuldran på det mest fula och förkrympta barn skymtar de spirande vingarne. Hon har hela sin tid lefvat för dem, och säkert skall hon ända i det sista tänka på dem. Men da skall hon för för första gången ha en önskan äfven för sig själf, den att med ödmjuk tillit våga säga: »Herre, här är jag och barnen, dem du mig gifvit hafver. » Lea. 35 Resignationen. Jac/ såg min knoppning under vinterdag, "Och ofta var mig döden mycket nära, Men slutligt fick min veka stängel lära fEn ros af ädelt, oförgängligt slag. Xy sådan är den evigt vises lag, d^änd af de ödmjukt lidande, de fromma : Vr tårmängd mark uppspira skall min llomma, fDen lleka, prydd med stilla, mildt lehag. dBär mig, du pröfvade, invid ditt Iröst! fjag dofta vill för dig till lifvels höst, 9a, än när dagen skymmer, när det kvällas; fDen hlida sommar flyktar hastigt hort, fDe hjärta rosor vissna innan kort, Men mina hvita Ilad ej skola fällas. Charlotte Lindholm. % Själfständighet. Några ord till de unga af Helena Nyblom. Förtroende är kärlekens skönaste blomma; fattas det i kärleken denna lefvande, fasta, oryggliga tillit, så liknar han ett skönt’ starkt träd, hvars hufvudrötter äro afhuggna; en lätt vindstöt kan omstörta detsamma. J. de Lafontaine. Hvad tjänar det till att hafva en hel grufva af kärlek, om den brinner på ett ställe, där den ieke värmer någon människa, utan endast förtorkar hjärtat med sin instängda eld? Ii. Beecher-Stowe. let är ett underligt faktum, att i vår tid, då det talas så mycket om personlig- hetens kraf och betydelse, de utpräglade per- sonligheternas skara synes blifva mindre och mindre. Sådana original, som jag har känt i min barndom och första ungdom, äro nu alldeles bortblåsta. Då fanns en hel mängd typer af en sådan originalitet, att benämningen »ett original» icke var så långt ifrån att be- tyda »en karrikatyr». Dessa original — för det mesta gammalt folk — lefde nämligen till den grad i sina egna tankar och föreställnin- gar, att intet af det, som försiggår i den yttre världen, hade ringaste inflytande på dem. Man hade om dessa olika individer de mest komi- ska historier, som bevisade, hur otillgängliga de voro för alla yttre inflytelser, men det oaktadt ofta besutto många framstående och betydliga egenskaper, hvilkas tillvaro ingen kunde förneka. Denna slags originalitet är dock icke något man suckar efter eller saknar. Om en veten- skapsman är fördjupad i sina reflexioner, be- höfver han ju icke därför gå med ena benet i rännstenen, och då han möter sina bekanta säga: »jag har tyvärr blifvit halt» — som man berättade om en bekant professor. Icke heller är det ju nödvändigt, att en filosof går så fullkomligt upp i sin abstrakta tankegång, att han låter sig kastas af hästen, lugnt blir sittande på den grind, han faller på, och där- ifrån hälsar sina bekanta, som om han fort- farande sutte till häst — och andra liknande yttringar af en misslyckad originalitet. Denna falska uppfattning, att bristerna hos en be- tydande man äro en del af hans storhet, har man lämnat. Man önskar, att enhvar, antin- gen han har en teoretisk, praktisk eller konst- närlig begåfning, skall kunna se ut som an- dra människor, kläda sig ordentligt och upp- föra sig naturligt och icke som ett dårhus- hjon. Det slags originalitet, som endast tjänar till stoff för komiska anekdoter, är verkligen icke något eftersträfvansvärdt. Det finnes blott ett slag af originalitet, som är ännu värre, det är den påtagna. Det finns människor, som vilja göra intryck med att säga eller göra bizarra saker för att därigenom skilja sig från mängden, och dessa ansträngningar för att vara »egen», huru väl de än kunna lyckas, äro dock af samma underhaltiga värde som all osanning. Ett sökt väsen, en sökt stil — det må vara i hvilken konstart som helst —• visar förr eller senare sin inneboende tomhet. Af detta slags ansträngda originalitet ha vi ännu en del, och så länge som osanning fin- nes på jorden, kommer den nog fortfarande att lefva och trifvas. En helt annan sak än det att vara eller vilja vara originel är den att hålla på sin personlighet. De allra flesta människor hafva en personlighet, äfven om den är aldrig så liten. Små barn ha alltid en ganska utpräg- lad, naturlig personlighet, men de flesta män- niskor hålla alltför litet på denna sin bästa privata egendom. De tyckas för det mesta hafva mycket brådt med att nivellera sig själfva och uppgå i en allmän mening, och långt ifrån att blifva och förblifva utpräglade människor blifva de så småningom dussin- människor — icke så sällan en af dem, af hvilka det går tretton på dussinet. Är det något, hvartill jag särskildt skulle vilja uppmana de unga, så vore det detta att bevara sina personligheter. Efterapa ej fader och moder och lärare och kamrater och parti- chefer, utan försök att tänka och döma själf! Man skall kanske svara: det är just, hvad de unga hafva allt för mycken lust till. De äro alltid färdiga att skrika ut sitt omogna omdöme, då ingen ber dem därom, och i syn- nerhet när det gäller motsägelse. Det är just denna motsägelseanda, som de unga äro be- satta af. Jag medger, att det är ett fel hos många af de unga, detta att vilja säga emot för att säga emot, och då har det ju lika litet värde som allt annat, som icke har en sann grund. Då motsägelse kommer af motsägelselust och icke af öfvertygelse, är det ju blott ett slags koketteri, som icke inbringar den opponerande annat än en ordstrid. Men ofta tror jag, att denna motsägelselust likväl kan komma af en hemlig motvilja mot att få allting i sig med sked. Det är den unga personlighetens första sparkningar, när barnet slår efter barnpigan, som vill mata det- samma, och griper efter skeden för att själf äta sin välling. Är det verkligen denna första lust att vilja sköta sig själf, som framkallar de besynner- liga och ofta omogna meningar och omdömen, hvilka de unga framkasta, så föredrager jag dock långt mer att höra därpå än att höra den artige eleven, som upprepar lärarens utan- lexa. För min del föredrager jag att höra människor säga en dumhet, som de själfva hittat på, framför de klokaste saker, som äro stulna från andra. Hellre en äkta koppar- slant än en oäkta specie. Det är icke nöd- vändigt, att de unga säga allt, hvad de tänka. Både gamla och unga äro alltför snabba i att gifva luft åt omogna tankar, men något hvari de unga borde öfva sig litet mer, det vore att tänka själfva. »Tänka vi då icke själfva?» skulle kan-