Sida 54
50 I Di) N 1892 a******************************************************************************************** Människans arfslott pâ jorden är att aldrig känna sig fullt tillfredsställd. jï. j^LYGARE-pARLÉN. V^WWWWWWW^W^^W^WWWWWW^fWWWWWWWWW^WWWWW^W^WWWWWWWWWW^WWWWWW^WW^WiéWWWWWWWWWWWWWW^WWWW^WWWWWW llTen ntärf: Ejelt plötsligt, f;t>ab gycMsfen! lïïàrtn’ yrar jag eller örömmer? £n btmmelens Dtnôflâît, starî od; ren, sig in i fammarn tömmer. Diö cågors sorl od; luftens gnyn öärofuan tänöer sig stjärncsfyit, od; rum od; gränser tnfa som öimmor för min syn. ^rån fjärran nalfas i öjupa leö en rnörf, en unöerlig flunga. Ullt närmre örages öen täta feö, ocl; marfens grunöer gunga. 0d? plats uiö plats od; traft till traft piö tunga fotters tramp i taft af otalö sfara fyllas, lïïen ej ett orö blir sagöt. Där poro männer, fpinnor od; barn, öe fommo meö pästanpäöer, öe buro öörjar od; fisfegarn, öe buro örypanöe fläöer; i pattenstöflar, i oljerocf, i bistert gråsfägg, i lingul locf, en brofig sfara — men alla öe buro sorgen oef! (£j orö. lïïen fraftigt tryefte l;parann’ i tystnaö palfiga Ijänöcr. €j tår. liten öga mot öga brann öen elö, som smärtan tänöer. ©d; stänöigt tätnaöc leö piö leö, od; bufnuö böjöes piö l;ufpuö neö, som stormen böjer furen meö öån på ööe f;eö. De stoöo öin pagga när en gång i ljusa barnaörömmar; öd; genom öin öiftnings mogna sång är öeras bloö, som strömmar. Baf arbetsfåraöe anletsörag slå tusen fyjärtan meö samma slag, sof goöt, sof trygg i stolteet: öig sörjer öitt folf i öag! ©d; faller nu öammets flinga od, ej plånar öen ut öitt minne. ^ör paömalströja som fläöesrod öär lefoer öet innerst inne, öär fnyts öet stänöigt meö nya banö, så länge öu äger ett fostcrlanö, så länge en.öyning rullar mot Difcns flippestranö. Cyst, nalfas stilla! £)on sofper re’n på parligt slätaöe fuööar.
Källa: Project Runeberg ·