Idun: 1893

I DU N 1893 106 Man fordrar fyra ting af en kvinna: att dygden bor att mildheten strömmar från hennes läppar, i hennes hjärta, att blygsamheten lyser på hennes panna, och att arbetet sysselsätter hennes händer. jj. jS. Rousseau. hennes prestationer. Har hon åtagit sig en käringroll, så blir det en riktigt äkta käriDg- skepnad, hon ikläder sig — och så ungdoms- friskt lynne, som hon har, gör det henne up- penbart ett nöje att omskapa sig och att åstad- komma äfven i det yttre karaktäristiska och öfverraskande typer. Teatervännen ihågkom- mer säkert den genuina hjälpmadamstypen »madam Rask» i Alfhild Agrells skådespel »Ensam», de båda präktiga hushållerskorna i »Ett åskslag» och »I telefon», den slampiga fru Heineche i Sudermanns »Ära» och den gamla afsigkomna inhysingen i »Lilla profes- sorskans» hus, den krokiga lilla åttioåringen med sitt uttryckslösa ansikte, sin slöa blick utan lif, sin instinktiva slughet, sin envishet och härsklystnad. Den förhärskande egenskapen i fröken Åh- landers konstnärlynne är intelligensen, den Bä- kerhet, hvarmed hon studerar sig in i sin uppgift, och den spirituella individualiserings- förmåga, hvarmed hon genomför den. Hennes utveckling har gått lugnt och jämnt framåt utan några öfverraskande saltomortaler, men alltid med konsekvens, ihärdighet, allvar — och med öppna ögon för de typer, som möta ute i lifvet, och godt minne för det ut- märkande hos den ena eller andra. Hennes studium har varit riktadt utat, men just där- igenom att detta studium är så energiskt och intelligent, har det gifvit hennes prestationer en stark prägel af verklighet, af öfvertygande trovärdighet. Det saknas alls ej känsla i hen- nes spel, men där finns intet känslosamt, intet pekande på, att den person, som framställes, har ett eller annat försonande drag af känsla under den hårda eller löjliga ytan. Känslan kommer fram helt osökt och af sig själf, den paraderar ej och är ej understruken. Senti- mentalitet är helt och hållet främmande för fröken Åhlanders skaplynne, men så äger hon så mycket mera humor, uppsluppenhet och friskt, godt lynne. * * * Tecla Ottilia Åhlander är född i Norrkö- ping den 3 juni 1855 och blef elev i elevskolan 1874. Där hade hon bland andra till kam- rat den två år yngre Olga Björkegren. Denna öfvergick på hösten 1875 till Stjernströms Nya teater och fick där pröfva sina krafter på både många och stora uppgifter. Fröken Åh- lander uppflyttades från elevskolan till Drama- tiska teaterns aktörstat 1877 och har allt sedan kvarstannat vid denna scen och där arbetat sig fram till den plats, hon nu innehar. Till en början fick hon nöja sig med små- roller. Fru Almlöf, fru Helfrid Kinmansson och fru Tammelin voro ännu i sin fulla kraft och upptogo, som naturligt var, de hästa och de mest tacksamma äldre damrollerna. Fröken Åhlander fick nöja sig med hvad som blef öfrigt. Asta i den obetydliga tyska komedien »Ett namn» närnnes som hennes första roll, hon efterträdde fru Vennbom som den kar- rikerade fru Ström i »Blommor i drifbänk», och hennes markisinna Montefiore i »Don Cesar de Bazano» visade, hvilkeu akvisition hon var för buffagenren. Då de gamla lämnade scenen, fick hon ärfva åtskilliga af deras roller: Celeste i »Från Amerika», fru Clementine i »Onkelns testa- mente», Dorine i »Tartuffe», Belise i »Lärdt folk i stubb», fru Mörk i »Sparlakanslexor», moster Monika i Bäckströms »Evas systrar» — alla dessa efter fru Almlöf, och efter fru Kinmansson främst tant Malla, den med det sundaste förstånd och den mest vinnande öf- vertalningsförmåga utrustade tant Malla i Frans Hedbergs interiör »Mellan bjudningarna». Dessa olika roller visa omfattningen af frö- ken Åhlanders konstnärskap. Hon gör ett lika trovärdigt intryck, då hon visar sig i ge- stalt af en gammal hedersgumma, hjärtegod och rättfram, som då hon uppträder som den elaka intriganten, den löjliga gamla fjollan el- ler den outtröttliga skvallerbyttan, som ej menar något ondt, men ej kan hålla munnen stiila. Till omvexling har hon gifvit den korrekta och kallt öfverlägsna världsdamen — etatsrådinnan i »En skandal» — och den mycket gamla damen, hvilken3 åsikter och fördomar en gång för alla växt fast i hennes hufvud och aldrig skola rubbas en tum — mormodern i fru Leffler-Cajanellos »Familje- lycka», en af fröken Åhlanders mest illusori- ska bilder ur det lefvande lifvet. Till det sistnämnda slaget af kvinnor få vi väl också räkna hennes mästerliga typer i »Ära» och »Lilla professorskan», och äro vi inne på framställningen af mänsklig inskränkt- het, så få vi ej glömma den förskrämda Ane — tjänstflickan hos den rytande Tygesen i Björnsons »Geografi och kärlek» — Ane med det fåraktiga ansiktet och den ständigt förvånade blicken. Fröken Åhlander har dessutom på sin spellista en hel rad af mer och mindre älsk- värda gamla fruar — i »Stora klockan», »Din nästas hustru», »Familjen Moulinard», »Ett lysande parti», »Ändras affärer», »Fa- miljeus fästman», »En varning» och många flere pjäser. Hou har släppt lös hela sin hu- moristiska kraft, då hon återgaf den gamla, fjolliga exdansösen och fasansvärda svärmodern i »Dovals skilsmässa»—som hon gjorde min- dre grotesk och mera borgerlig än rollen spe- lades i Paris — och hon har i det äldre lust- spelet gjort löjeväckande, men aldrig till öfver- mått karrikerade typer: i Molières »Lärdt folk i stubb» och »Fruntimmersskolan», i Holbergs »De osynlige», i Blanches »Döden fadder» (fröken Bilfversvans) och »Magister Bläckstadius» (pen- sionsförestånderskan). Den enda gång, jag på- minner mig ha sett henne i en något så när ung roll, var då hon spelade fröken Holst i det danska proverbet »Sista hvarfvet». Nu senast har fröken Åhlander tagit ut steget från lustspelets och det borgerliga skå- despelets område till det högre dramats, då hon vid föreställningen pä operan skärtorsdagen utförde Juanas roll i Echegarays gripande dram »Helgon eller vansinnig?» Det är all- tid ett vågsamt försök för en skådespelare, som publiken är van att se i komiska roller, att gifva sig in i tragedien, och gamla stock- holmare erinra sig, hur komikern Sevelin, då han en gång hade en obetydlig biroll i ett sorgespel, hälsades af en skallande skrattsalfva, när han ytterst allvarlig trädde fram i riddar- dräkt och deklamerade några ord, som minst af allt innehöllo något löjligt. Men publiken var van att skratta, så fort den fick se honom på scenen. Och han skall ha sett yttersf komisk ut — äfven i riddarkostym. Något i den vägen behöfde fröken Åhlander ej frukta. Hennes Juana var i sin art lika själfständigt och gediget utarbetad inom sin bransch som de löjliga eller gemytliga lust- spelsgummorna varit i sin art. Anlagd och genomförd med undvikande af ett traditionelt tragedispel, all uppstyltning, allt deklamerande, var hennes Juana en prestation, som fängslade intresset. Särskildt den svåra dödsscenen — det var säkert första gången fröken Åhlander dött på scenen ! — utförde hon med en lidelse, som ej lämnade någon af åskädarne oberörd. * * * • På flertalet af Dramatiska teaterns program under en följd af år har fröken Åhlanders namn förekommit. För teatern har hon varit en utilitet med aldrig svikande intresse och godt lynne — och hon har varit mer än så: en spirituell konstnärinna, som alltid vetat hvad hon gjort och som förstått och förmått inlägga i sina prestationer ett lika äkta som starkt och personligt verklighetsstudium. Det är alltid karaktär i fröken Åhlanders typer, de visa både smidighet och frodig fantasi och öfverraska ofta nog genom sin nyhet och ori- ginalitet. Hennes här ofvan nämnda typer i »Ära», »Familjelycka» och »Lilla professor- skan» tillhöra i sin art det bästa, den svenska skådespelarekonsten för närvarande kan åstad- komma, och dessa typer äro mera intensivt och personligt lefvande, än hvad vi nu för ti- den här hemma äro vana att se på våra te- atrar. Fröken Åhlander tillhör Dramatiska teaterns »societärer» och bär, sedan ett par år tillbaka, den gyllene medaljen Literis et artibus. Georg Nordensvan. Några ord om vår ”Gifter- målsbalk.” För Idun af Kata Dalström. (Forts, från mr 11.) nligt nu gällande lag är nästan all egen- dom gemensam, men förvaltas af man- nen ensam, och båda makarna ha lika giftorätt i boet, d. v. s. hälften hvar. Men genom rättigheten att ensam förvalta den s. k. gemensamma egendomen har man- nen fått oinskränkt makt att sköta affärerna, såsom han för godt finner, utan den ringaste skyldighet att rådgöra med sin hustru och ännu mycket mindre någon redovisningsskyl- dighet till henne för huru han förvaltar de- ras gemensamma egendom. Han har laglig rätt att sälja allt t. o. m. sin hustrus kläder och smycken samt det ge- mensamma möblemanget i hemmet, lika väl som han har laglig rätt att köpa hus i sta- den och egendom på landet, utan att behöfva underrätta hustrun om någonting, förrän kö- pet redan är afslutadt. Men liksom egendomen är gemensam, så äro äfven skulderna med vissa smärre un- dantag gemensamma, och detta är just sakens