Idun: 1893

1893 IDUN 239 det. Men gässen hade god afgSng. Gallierna påstås hafva drifvit stoia hjordar af gäss öfver Alperna och ned till Rom. I sjuttonde år- hundradet skola jesuiterna hafva från Amerika till Europa infört kalkonen, »en af de skönaste gåfvor,» utropar Brillat-Savarin, »som den nya världen skänkt den gamla 1» Det påstås, att Brillat-Savarins sod, som naturligt nog blef fulländad epikuré, en gång beställt trettio kal- koner till sin middag Då fadren förebrådde honom detta slöseri, skall sonen hafva påmint om, att det fanns en godbit på kalkonen, som hans pappa alltid behöll för sig själf, och då det på hvarje fågel ej fanns mer än två små munsbitar, kunde det ej gärna anses vara för mycket för två personer. Denna »godbit» på kalkonen kallas »ostronet», och kanske icke en bland tjugu tranchörer vet, hvar den är be findig. Icke, som mången skulle tro, i det hvita bröstköttet, som består af den öfre och nedre fileten. Ostronet är en liten bit utom- ordentligt läckert, mörkt kött, som ligger i en fördjupning på hvardera sidan om ryggbenet, nära och just ofvanför andra leden. Om man beser skrofvet af en stekt och skuren kalkon, får man ganska lätt reda på de gropar, där ostronen ligga, och ser, att deras form är en aflång oval. Har man en gåDg fått reda på, hvar denna lilla läckerbit finnes, försummar man den säkert icke, äfven om man ej, såsom unge herr Savarin, låter steka kalkonen endast för denna. Kalkon med tryffel anses som en stor läckerhet, och tryffeln ger verkligen en utsökt fia smak åt allt, hvartill den användes. Redan hos romarne var denna läckra svamp- sort känd. Till dem kom tryffeln från Grek- land och Afrika. Först mot slutet af fjor- tonde århundradet kom den till mera allmänt användande i mellersta och nordliga Europa. Den bästa tryffeln kommer från Périgord och öfre Provence, och i januari har svampen sin finaste smak och arom. I Frankrike uppfann man bonbons eller finare sötsaker, sådant som numera kallas bakelser och konfekt, och detta ansågs som en så stor raritet, att det brukades i stort omfång för att besticka domare och förnäma herrar, af hvilka man ville utbedja sig en nåd. Detta ofog gick så långt, att Ludvig den Helige ge- nom ett påbud bestämde, att ingen domare skulle få för hvarje vecka mottaga mer än för 10 sous bonbons. Filip den sköne inskränkte gåfvan till så mycket, som mottagaren under en dag kunde förbruka. Konfektpåsarne för- vandlades med tiden till penningpåsar, och i stället för sötsaker kom, mera praktiskt, en kontant penningsumma. Redan i äldsta tider brukade man »för att stärka magen» dricka vin före eller i början af måltiden. I tolfte och trettonde århun- dradet betjänade sig hela bordsällskapet af en enda bägare. I trettonde och fjortonde år- hundradet voro varma drycker på modet, och detta bruk rådde hos både fattiga och rika. Vinet värmdes vid elden, eller lädes rostadt bröd, så hett som möjligt, däri ; den rike höll en glödgad guldplåt i sin vinkanna; den mindre bemedlade betjänade sig af ett glö- dande järn, och den fattige kastade ett eld- kol i sin dryck. Somliga utspädde också vinet med kokhett vatten. Att afkyla drycken med is ansåg man i början vara både galet och ohälsosamt, och först i sextonde århundradet kom detta bruk, som hos spanjorer och ita- lienare redan var gammalt och vandt, till Frankrike. Småningom drog sig detta bruk uppåt mot Norden och torde i Sverige icke räkna stort mer än hundraåriga anor. I sextonde århundradet blef bruket af sop- por och såser mycket på modet. Hvarken kött, fågel, vildt eller fisk —- ej ens stekt fisk — spisades utan sås. Till hvarje rätt fanns det en egendomlig sås, och i den finare mat- lagningen satte man en ära i att uppfinna nya soppor och såser. Under denna tid voro kon- stiga, knappast ätbara måltider, liksom också s. k. skåderätter, afsedda blott till prydnad eller till skryt, också på modet. I allra äldsta tider spisade man vid nakna bord af trä, utan något slags betäckning; sedan kommo öfverdrag af läder i bruk och slutligen äfven borddukar. Bruket af serveter är nyare. Borddukarna voro i tolfte och trettonde år- hundradet betydligt stora, och man aftorkade pä dem fingrarna och läpparna. I sjuttonde århundradet brukades det att vid hvarje rätt framlägga en ny servet, liksom man nu byter om tallrikar. Knifvar och skedar funnos re- dan i den grå forntiden, men gaffeln är en af de nyare uppfinningarna. Middagen, dagens förnämsta måltid, intogs i forna tider betydligt tidigare än nu I fjor- tonde århundradet var middagstiden hos fint borgarfolk klockan tio förmiddagen ; ett par århundraden behöfdes för att få den flyttad till klockan elfva. I sjuttonde seklet spisades mid- dag klockan tolf; till och med konung Lud- vig XIV »dinerade» vid den tiden. Hundra år senare spisade den fina världen middag klockan ett, medan simplare folk ännu höll sig vid klockan tolf. Aftonmåltiden rättade sig naturligtvis efter middagen, och man »superade» klockan fem, sex, sju, åtta och nio. Det skulle måhända ej vara behagligt att återgå till dessa måltidstimmar, men en något förnuftigare anordning än den, som nu för så många gör natten till dag, torde väl ändå kunna träffas. Icke på bekvämligare och vek- ligare lefnadssätt beror måhända nutidsmänni- skornas »nervositet» i så hög grad som därpå, att den naturliga tiden för sömn och vaka blifvit i så stor utsträckning och hos en så stor del af mänskligheten alldeles omkastad och förvänd. Mathilda hanglet. Up notisboken. Kvinnlig simuppvisning. Simuppvisningen å fruntiinmersafdelningen af Stockholms stads bad- och siminrättning i söndags gynnades af vackert vä- der och var besökt af ett stort antal damer. Pro- grammet upptog simning i grunda bassängen af min- dre flickor, hoppning från trampolinen samt olika slags simning af större flickor, dykning och språng från trampolinen med därpå följande afklädning i vatt- net. Härpå kommo så några särdeles vackra profpå flytning på vattnet, hvari den kvinnliga afdelningen särskildt excellerar. Uppvisningen af.-lutades med »varierande hopp» från trampolinen. I sin helhet förtjänar uppvisningen de bästa vitsord för den skicklighet de däri deltagande ådagalade och för det nit från lärarinnornas sida, hvarom den bar vitt- nesbörd. Sk Litteratur. Hälsolif af Justus. Stockholm. Gustaf Ghelius förlag. Pris 3 kronor. För närmare tvänne år sedan utkom från tryc- ket^ ett digert arbete i tvänne delar, betitladt: »Våra födoämnen i fysiologiskt, hygieniskt och ekonomiskt hänseende» af Justus. Det djärfva sätt, hvarpå dess författare bröt med och ställde sig i opposition mot de inom näringsfysiologien allmänt gängse åsikterna, kunde ej undgå att väcka uppmärksamhet, på samma gång den klara och lättfattliga bevisföringen gaf en hvar vid handen att bilda sig ett eget omdöme i den viktiga fråga, som författaren här gjort till sitt bufvudthema. Denna fråga var: huru stort är människokrop- pens dagliga behof af kväfve, det vill säga af ägg- hvitehaltiga födoämnen (kött, fisk, ägg). Resulta- tet af granskningen utföll sålunda: en allt för stor förbrukning af ägghvitehaltiga födoämnen är icke blott onödig, utan rent af skadlig. Till detta i mångt och mycket märkliga och be- aktansvärda arbete har författaren nu fogat ytter- ligare ett, »Hälsolif», som innehåller de praktiska konsekvenserna af de i föregående arbete gjorda vetenskapliga utredningarna. »Hälsolif» är i hufvudsak en kokbok, men en sådan af icke vanligt slag. Den innehåller ej en mängd torra recept å maträtter, utan i stället grund- stommen, themat därtill, öfver hvilket författaren sedan låter vederbörande variera efter tycke och smak. Men icke efter otyglad och oskolad smak, utan efter hygieniskt skolad smak. »Om smak kan man icke tvista nog» lyder redan bokens motto. Under rubrik »Festkök» och »Hvardagslif» för- värfvar man här nya vanor : bälsovanor och bort- lägger, innan man vet ordet af, gamla ovanor: sjukdomsvanor; särskildt kapitlet »köksarbetet», med sina underrubriker: soppstudier, olla podrida, såsstudier, syltgrytan och konserveringsburken, festmåltid, sommarlif på landet, turistlif, vinterlif i staden, torde för damerna vara rikt på nya upp- slag med djupt allvar på botten af en underhål- lande framställningsform. 1 ett fysiologiskt, hygieniskt och terapeutiskt »facit» utvecklas slutligen i 60 korta, koncentre- rade stycken helsokökets fysiologi och kemi. Be- handlingen af ämnet skiljer sig så till vida från samma ämnes behandling i »Våra födoämnen» att författaren här fullständigt frigör sig från den gamla fysiologiska lärdomsskolans betraktelse för att gå sin egen väg. »Modren med barnet» blif- ver hans enda erkända auktoriet; modersmjölken utgångspunkten för hans kemiska analyser. Hälso- lifs »facit» blifver därigenom i själfva verket en ytterst enkel och lättfattlig koncentrerd närings- fysiologi, där ohållbarheten hos de nu allmänt gängse åsikterna om nödvändigheten af en ägg- hviterik näring på ett originelt och slående sätt uppvisas. Elpis Melena, »Kretas välgörarinna». Af Cecilia Bååth-Holmberg. (Forts.) f on offentliggjorde sin skrift: »Ön Kreta under ottomanska väldet», skref många artiklar för tyska tidningar och var såväl den ryske som den engelske konsuln på ön behjälplig vid politiska artiklars författande och offentliggörande i deras respektiva län- der; såsom ämbetsmän kunde de nämligen ej öppet uppträda till förmån för de s. k. »upproriska». Men de strapatser, hon utstått, och den själsspänning, för hvilken hon ständigt var utsatt, bröto henne fullkomligt. Hon insjuk- nade i svår nervfeber; under det kanondundret från de omgifvande bergen kom allt nämare, kulorna allt tätare hveno förbi hennes fönster och vilda Bäschi-bozuker allt djärfvare in- trängde i hennes vingård, låg hon medvetslös och skenbart döende; i den lilla byn Khalepa talade man redan om hennes begrafning. Hennes lifsarbete var dock ej ute; ännu väntade henne mången uppgift; ännu återstod det för henne mycken nöd att lindra. Hon återvände långsamt till lifvet. Under tiden uppehöllo grekerna, särskildt de tappre sphakioterna, kampen mot tur- karne, hvilka hade en armé af 40,000 man på ön; 10,000 de tappraste af dessa utval- des att storma »de hvita bergen», spbakio- ternas naturliga bergfästen, men blefvo med