Idun: 1893

Fattig är den, som mistat en vän — Men tiofaldt fattig dock är den, Ej någon förlusten vägde — Som aldrig vännen ägde. Erik Bögh. lidanden, lyckades det omsider hennes I man att fly från Sibirien, ocli förklädd till tiggare återvände han till sitt stam- gods i Lifland, där han sent en afton sökte och erhöll härbärge hos sin gamle trogne skogvaktare. Af denne erfor han sin makas flykt och äldste sonens åter- vändande samt den despotism och hård- het, som mer och mer utvecklat sig hos denne hans förstfödde. Sorgsen vände fadern för alltid ryg- gen åt sin hembygd och begaf sig, allt- jämt förklädd till tiggare, men nn åt- följd af den gamle skogvaktaren, öfver till Sverige. Efter många äfventyr fram- kom han slutligen till Bolstad, där han gaf sin sista brödbit åt den skällande bandhunden, hvilken han med detsamma löste från hans kedja. Därpå skyndade han in i stora byggningen, hvarest i den sal, i hvilken han först inkom, en stor fågelbur genast ådrog sig hans uppmärk- samhet, och inom ett ögonblick hade han befriat den fångna sångarskaran. Han visste hvad fångenskap ville säga och kunde ej lida, att något lefvande väsen kvarhölls däri. Förskräckt öfver bullret i salen och fåglarnes högljudda jubelskri, inträdde en tjänarinna, som naturligtvis blef än mera häpen vid åsynen af den sällsamme mannen. Denne begärde blott, att hon skulle tillkalla sin matmoder. Grefvinnan igenkände genast de aldrig förgätna dragen af sin så länge begråtne make, ocli återseendets fröjd låter lättare tänka sig än beskrifvas. Enligt konungens önskan öfvertog den återkomne fältmarskalken ånyo befälet öfver Åbohus läns regemente. Äldre sonen blef ock med tiden fält- marskalk samt introducerad svensk fri- herre och stamfader för friherrliga ätten Stackelberg i Sverige. Den yngre, Wol- ter Reinhold, blef grefve. Såsom gene- ral för lätta kavalleriet deltog han i flere fältslag. Hans valspråk: villig, redlig, stadig (bildadt efter initialerna i hans namn) var städse ett uttryck af hans inre. Detta valspråk stod inristadt på hans kaffekopp, hvilken ännu finnes kvar i släk- ten (på Stensnäs). Han bebodde herre- sätet Malma i Södermanland och dog vid fyllda 100 års ålder, somliga upp- gifva 107 år. Den gamle var ej själf viss om sitt födelseår, ty hans dopattest hade gått förlorad vid branden i Åbo. Hans son, Fredrik Stackelberg, blef rytt- mästare vid lifgardet till häst samt tjänst- görande hos Gustaf III. Gift med Char- lotte Louise de Geer, lämnade han efter hennes tidiga död hofvet och drog sig tillbaka till sin egendom Malma, där han afled år 1816, aktad och älskad af alla, som stått i beröring med honom. Hans yngste son, Carl Adolf Louis Stackelberg, ägnade sig ock åt militär- tjänsten. Under tiden var han kavaljer hos hertig Fredrik och åtföljde denne på flere utländska resor. Med sin maka, Eva Sofia Adelsvärd från Adelsnäs, bo- satte han sig sedermera på sin natur- skönt belägna egendom Almnäs i Väster- götland. Deras hem utmärkte sig för gammaldags fromhet, och dagligen sam- lade de barn och tjänare omkring sig till »emensam morgon- och aftonbön. o O .o I detta hem uppväxte jämte manga syskon Mathilda Carolina Lovisa Stackel- berg, närmaste föremålet för denna teck- ning. Född den 16 maj 1820, tillbragte hon sina första barnaår på Almnäs, men flyttade snart nog med föräldrarne till deras nya egendom Tyresö. Från båda dessa hem bibehöll hon alltjämt ljusa, lyckliga minnen. Föräldrarnes gudsfruktan ingaf barnen vördnad för kristendomen och dess bä- rare samt nedlade i de ungas sinnen ett lifsfrö, som under tidens växlingar spi- rade upp och bar frukt i välsignelse. Den unga Mathilda var af naturen rikt utrustad såväl på hufvudets som hjärtats vägnar. Lefnadsfrisk och spirituel i um- gänget vann hon vänner hvar hon vi- sade sig. Lyckan tycktes ock le emot henne, då hon redan såsom helt ung gaf hand och hjärta åt sin kusin, öfverste- kammarjunkaren friherre Erik Seth Adel- svärd, och med honom bosatte sig på det för sin skönhet berömda herresätet Kvist- rum i norra Tjust samt sedermera på Adelsnäs. Lyckan är dock mer än allt annat oberäknelig och visade sig sådan äfven här. Efter tvänne minderåriga sö- ners död upplöstes det till en början så lyckliga äktenskapet, och den unga gref- vinnan bosatte sig för den närmaste tiden i Norrköping. Därifrån öfverflyttade hon dock snart nog till Frankrike, hvarest hon i Nancy, i sin kusin friherre Adelsvärds lysande salonger var en högt uppburen värdinna, på samma gång hon ägnade moderlig vård åt hans tvänne uppväxande moder- lösa söner. Tillsamman med dessa vista- des hon ock någon tid i Algier. Efter flerårig bortvaro återvände hon till fäderneslandet, där hon år 1862 in- gick äktenskap med majoren, friherre Bengt Karl Fredrik Leijonhufvud, hvil- ket äktenskap dock redan 1864 upplöstes genom mannens död under vistelsen vid Karlsbad. Sedan dess har grefvinnan Leijonhuf- vud lefvat såsom änka i den svenska hufvudstaden och därunder på många områden utöfvat en ganska stor verksam- het, fastän obekant för de flesta. Hon hörde icke till dem, som framlägga sina gärningar inför människor, men gladdes dess mer att i tysthet få lindra nöd och aftorka tårar. Så länge hon ännu ansåg sig förmögen eller åtminstone fullkomligt ekonomiskt oberoende, hade hon en all- tid öppen hand, när det gällde att hjälpa. Men så kom plötsligt öfver henne ett oväntadt slag, då hon med ens såg sig beröfvad allt hvad hon ägde, och det genom en mångårig vän, åt hvilken hon med obegränsadt förtroende lämnat vår- den om sin förmögenhet. Med sällspord själsstorhet böjde hon sig dock för det nårda slaget, utan ett ord af förebråelse eller klagan. Utan tvekan skyndade hon att realisera sitt dyrbara, fäderneärfda bo, med alla gamla minnen, för att där- med tillgodose personer, som skulle hafva lidit genom den förlust, som drabbat henne själf. Lika villigt utbytte hon ock sin eleganta våning mot en långt anspråks- lösare bostad,, hvilken hon dock förstod att göra inbjudande för de vänner hon ännu emellanåt såg hos sig. Hvad hon under alla dessa växlingar lcände, det framlade hon endast för sin Gud. Inför människor bar hon sitt hufvud högt och tillät aldrig, att i hennes närvaro stränga domar uttalades öfver den man, som vål- lat denna rubbning i hennes yttre för- hållanden. Så väl i följd af uppfostran som egen lifsåskådning var grefvinnan Leijonhuf- vud i ordets vackraste mening i hvarje tum aristokrat. Besjälad af den varma- ste fosterlandskärlek och med ett hjärta, som ännu i lefnadens höst klappade varmt för konung och konungahus, fröjdades hon mer än de flesta öfver hvarje fram- steg på lagstiftningens och politikens om- råden, på samma gång hon sörjde öfvei- de samhällsupplösande strömningar, som söka undergräfva konungamakt och be- stående ordning. Med aldrig minskadt intresse följde hon dagens brännande frå- gor, så väl de politiska, som sociala och religiösa, och inkastade under årens lopp mången gång värderika artiklar i ena eller andra ämnet i tidningspressen eller i små broschyrer för dagen, men allt un- der pseudonymens för personliga vänner lätt genomskinliga slöja. Såsom aristo- krat tillämpade hon vid alla tillfällen det gamla: noblesse oblige, och icke sällan hör- des hon uttala sin djupa indignation öf- ver det adelskap, som syntes förgäta sin höga uppgift att träda i spetsen för sitt lands kulturarbete. Till detta räknade hon, och det med skäl, arbetet för nykterhetens befrämjan- de bland vårt folk. Icke nog att hon åt detta arbete lämnade sitt fulla bifall; genom att anlägga blå bandet och ikläda sig de förpliktelser som följa härmed, deltog hon äfven på direkt sätt i en verk- samhet, hvilken hon förstod att till dess fulla värde uppskatta. Icke utan stolt- het bar hon sitt blå band till tecken, att hon ställt sig med i ledet af dem, som kämpat och kämpa mot rusdryckernas förhärjande framfart, och mötte hon på gatan eller i spårvagnen en arbetare, som bar samma tecken i knapphålet, hände det, att han fick icke blott en vänlig nick, utan äfven ett handslag och ett uppmuntrande ord af grefvinnan. Sedan grefvinnan Leijonhufvud, såsom vi redan nämnt, förlorat sin förmögenhet, hade hon till sitt förfogande endast en icke öfverdrifvet stor lifränta, hvilken dock med hennes reducerade behof ännu satte henne i stånd att utöfva en icke obetyd- lig välgörenhet, så mycket mer som den alltid reglerades af urskillning och för- stånd. Och visade sig hennes egna till- gångar otillräckliga för ett behjärtans- värdt ändamål, tvekade hon ej att klappa