Idun: 1893

1893 IDUN 331 Studiet af främmande språk. '■fjjlå någon frågade Milton, om ej hans döttrar 3d skulle lära främmande språk, lär denne T- hafva svarat: »En tunga är nog för en kvinna.» Däri kunde han visserligen hafva rätt, men helt annorlunda tänker man i vårt 19:de århundrade. Nu anses en ung flicka knappt vara bildad, om hon ej kan tala två eller tre språk utom sitt modersmål. Detta är dock att ställa fordringarna något högt, ty huru många hafva väl tillfälle att lära sig tala ett främmande språk, äfven om de lärt sig dess grammatik? I en elementarskola för flickor är antalet läroämnen så stort i jäm- förelse med antalet lärotimmar, att den tid, som anslås till talandet af främmande språk, naturligtvis blir ganska knapp. Icke sällan häuder det, att en ung flicka, som genomgått ett 8-klassigt läroverk, med stor lätthet öfver- sätter rätt kinkiga ställen ur hvilken engelsk eller fransk författare som helst. Skall hon däremot meddela sig med en utländing på hans eget språk, då är hon strax i förlägenhet och inser, att alla de regler, hon med sådan flit och möda lärt sig ur grammatiken, äro henne till ringa nytta, såvida hon ej själf vant sig vid att uttrycka sina tankar på det främ- mande språket. Vare härmed dock ingalunda sagdt, att stu- diet af grammatiken är att förkasta, tvärtom, det måste gå hand i hand med konversationen, så att man ej utsätter sig för att plåga en utländing genom att allt för mycket rådbråka hans modersmål. Man kan tänka sig, hvad en parisisk »Professeur de langue française» kände då en gång en svenska rekommenderade sig som elev åt honom med de orden: »AI:lie B. m’a diré-t-à moi, queje devais irez chez vous.» Hvem kan undra på, om det skar honom i öronen att höra sitt vackra och eleganta språk talas på detta sätt? Svenskarne äro i allmänhet omtalade i ut- landet för sin skicklighet i språk. Näst rys- sarne äro de säkerligen den af Europas natio- ner, som mest utmärker sig i detta afseende. Det är förvånande att se, med hvilken lätthet en svensk äfven utan grammatikalisk under- byggnad tillägnar sig t. ex. franska språket, så snart han får vistas ett par månader i Frankrike — då det däremot händt, att man påträffat engelsmän, som i 20 år bebott Paris och likväl ej kunna säga den enklaste sats utan fel, för att ej nämna deras uttal, som är under all kritik. På de senare åren har det blifvit allt mera vanligt att skicka unga flickor till en utländsk pension för att fullkomna sig i språk. Men valet af en sådan pension är ganska svårt, ty man vill naturligtvis söka så många fördelar som möjligt förenade på samma ställe. Länge har man ansett de schweiziska pensionerna såsom bäst, och dock torde ganska mycket kunna sägas emot dem. Franska språket talas där visserligen rent, men långt ifrån med den elegans och det vackra tonfall som i Paris. Hvad själfva pensionslifvet angår, så är det ej alltid det angenämaste. Eleverna behandlas med klosterlik stränghet, men moralen är där- för icke alltid sådan som den borde vara. Lefnadssättet och dieten äro äfven så olika mot de svenska, att man ibland har rätt svårt att vänja sig därvid. När en ung flicka beger sig till utlandet, har hon vanligtvis slutat sina studier i Sverige och hunnit till den åldern, då hon anses vuxen och har rättighet att deltaga i sällskapslifvet. Att då gå och sätta sig igen på skolbänken som en 10-åring och trängas in i lèdet af en lång rad skolflickor, som drifves ut på pro- menad liksom en afdelning soldater på marsch — detta kan vara mer eller mindre påkostande. Det är ju ej för att lära disciplin, ej heller för att studera geografi, historia och räkning, som en ung flicka kommer till utlandet, utan fastmera för att lära sig tala i olika ämnen på främmande språk samt förvärfva sig de kunskaper, som förläna sådant behag åt en bildad konversation. Allt detta uppnås ej inom pensionslifvets trånga krets; den unga flickan måste se lifvet i en större skala. Detta har man ock så småningom kommit till insikt af, och därför är det numera ganska sällan som man påträffar unga svenskor i de schwei- ziska pensionerna. De föredraga att begifva sig till Paris eller Dresden. Hvar har man väl bättre tillfälle att förvärfva sig högre bild- ning än just i dessa två städer? Vill man riktigt draga nytta af ett vistan- de i Frankrikes hufvudstad, så tager man sin boning i »Quartier latin,» som är medelpunkten för den lärda världen. Härifrån kan man då med lätthet besöka föreläsningarna i La Sorbonne och College de France och äfven få tillfälle till privat-lektioner. Ett alldeles utmärkt medel att lära sig ett vackert uttal och tonfall är att ofta besöka teatrarne och isynnerhet »Théâtre français», där man talar ett språk, som ljuder likt musik i ens öron. Studerar man därtill under tiden flitigt den franska litteraturen samt söker hvarje tillfälle till samtal med bildade personer, så kan man vara säker på att inom kort tala alldeles flytande franska. För en helt ung flicka är dock ett års vistande i Dresden att föredraga framför en pariser-sejour. I Dresden finnas utmärkta pen- sioner- för vuxna flickor, där lifvet göres dem både nyttigt och angenämt. De skickligaste professorer från universitetet hålla föreläsningar i litteratur och konsthistoria, en af de för- nämsta skådespelarne från stora teatern under- visar i deklamation o. s. v. Utom i tyska öfvas eleverna äfven i fransk och engelsk konversation under ledning af infödda lära- rinnor. Dock, det är ingalunda nödvändigt att resa utrikes för att lära sig främmande språk : utmärkta tillfällen därtill erbjuda sig äfven i vårt hemland. Om vår uppväxande skol- ungdom visste, hvilken rik källa till njutning man bereder sig genom studiet af främmande språk, så skulle den säkerligen göra detta till ett af sina favorit-ämnen. Pussic. Försvar för finsmakeriet. J /land mycket unga och mycket idealt an- /B lagda flickor påträffar man stundom [ den föreställningen, att ätandet är nå- gonting prosaiskt och ovärdigt, som man bör inskränka till ett minimum, åtminstone i säll- skap, och då unga herrar se på. Smånin- gom komma de dock till insikt om det hopp- lösa i att få folk att tro, att något mänsk- ligt väsen, om än så ljuft och poetiskt, kan lefva uteslutande på romantik och månsken, och sedan de en gång beslutat sig för att äta, tror jag de i allmänhet ej visa sämre aptit än uppväxande telningar af det prosai- ska starkare könet. Hunna något längre i tillväxt och omdö- me, vordna snälla fruar och duktiga husmö- drar, lära de sig kanske laga god mat, men -— på få undantag när — finsmakare blifva de icke. Finsmakeriets berättigande lära sig ytterst få kvinnor förstå. Det är väl icke många, vare sig män el- ler kvinnor, som befinnas helt och hållet lik- giltiga för, hur maten smakar, som de för- tära. Och de som mest förnumstigt orda om det föraktliga i att hängifva sig åt materela njut- ningar, måhända de ändå, när allt kommer omkring, icke äro så goda att tas med, då soppan blifvit försaltad eller puddingen vid- bränd. God, sund, väl lagad mat i tillräck- lig mängd kan man ha rätt att fordra, om man för öfrigt har råd att tillfredsställa så- dana önskningar, men läckerheter — nej! Inte heller får man yara för nogräknad med afseende på lagningen, och det är riktigt motbjudande, säga dessa den goda husmans- kostens vänner, att se en sådan där riktig «matgud», hur han sitter och vädrar med näsan och kryddar och profvar, innan han får anrättningen just precis sådan som han vill ha den. Och då han får någonting ut- sökt läckert, som kan »kittla» hans »öfver- retade» gom, hur han då skiner som en sol öfver hela ansiktet och spetsar läpparna: de- liciöst, åh, deliciöst! Man kan förlora apti- ten blott af att se en dylik herre, försäkra de, som hålla på den enkla, sunda kosten, och mena, att man icke bör göra för stor affär af hvad man äter. Ar denna opinion riktig? Jag tror, att den helt enkelt bör betrak- tas såsom det mindre utvecklade sinnesorga- nets fåvitska dom öfver det högre utvecklade. Man dömer så gärna såsom öfverdrifter de högre utvecklingsgrader, man själf icke upp- nått eller saknar förutsättningar att uppnå. Vi äga som bekant fem yttre sinnen, sy- nen, hörseln, lukten, smaken och känseln, af hvilka dock de fyra förstnämnda ingenting an- nat äro än differentierade former af det sist- nämnda. Dessa sinnen äro icke hos alla människor lika fint och väl utbildade. Musiksinnet till exempel! Man kan ha »öra», så att man sjunger rent och är känsligt mot- taglig för melodier, utan att man därför mäk- tar uppfatta ett stort orkesternummers har- moniska rikedom och instrumentala finesser ; man kan t. o. m. vara en grad mera mu- sikalisk än mängden, utan att någonsin, med bästa vilja i världen, kunna lära sig sentera skilnaden i stämning och klangfärg tonar- terna emellan. Eller färgsinnet! Jag skall ej tala om den absoluta färgblindheten, för hvilken allt är grått i grått; den motsvaras på smakom- rådet af den förhindrade nervverksamhet, som vid snufva låter oss tycka, att all mat sma- kar ungefär på samma sätt. Men äfven nor- mala ögon skilja sig åt i en mer eller min- dre fullkomnad uppfattning af färgerna. Me- dan den ene endast ser grundfärgerna, rödt, blått o. s. v. med deras mörkare eller lju- sare skiftningar, särskiljer sig för den andres bättre konstruerade och kanske flitigare upp- öfvade syninstrument en stor mängd mellau- toner, blandningsfärger, äfven sådana, för hvilka språket ännu icke hunnit skapa be- teckningar. Nya färgnamn, visande att vissa mellanfärger blifvit för medvetandet fixerade, tillkomma oupphörligt, ej minst genom mo- dernas inflytande, och allt flere och flere lära sig säkert uppfatta de nyanser, som fått nam- nen lilas, rosa, lax, prune, merdois o. s. v. Säkerligen utbildas samtidigt känslan för harmonisk färgsammansättning. Och det fal- ler ingen människa in att här tala om »öf-