Tillbaka Read Runeberg

Idun: 1896

Originalsida 136
Originalsida 136
Originalsida 136
Originalsida 137
136–137

Sida 136

132 IDUN 1896 vanlig ifver sydde på sitt broderi. Slutligen började vi samtala i andra ämnen och stämningen mellan oss blef, om än ej så glad och fri som annars, dock mindre tryckt. Åtta dagar senare gjorde jag åter ett besök hos lektorns; lilla Elna kom då icke alls in och frun, ehuru vänlig, hade alltjämt kvar detta hemlighetsfulla något af reservation och ogillande, som jag ej kunde förklara. Aldrig, vare sig förr eller senare i mitt lif, har det händt mig något, som så på en gång upprört, smärtat och förbryllat mig som denna skenbart obetydliga tilldragelse. Först och främst klargjorde den för mig, att jag höll på att förälska mig i min väns hustru, ty jag insåg snart nog, att man omöjligt kan lida af en dylik liten omständighet, utan att man är eller håller på att bli förälskad. Sömnen flydde mig, matlusten försvann, jag kunde knappast sköta mitt arbete, som en drömmare gick jag där hela dagen och grubblade öfver hvad som kommit emellan mig och henne. Trodde hon månne, att jag hyste några otillåtna känslor för henne, och ville hon i tid afvisa mig? Men jag kunde aldrig erinra mig, att jag visat henne något, jag hade ju dessutom icke förrän nu kommik till klarhet med afseende på mina känslor. Eller hade jag på något sätt sårat henne? Gång på gång gick jag igenom den förflutna tiden, letande bland alla mina minnen, men aldrig kunde jag upptäcka ett drag, som tydde på annat än en öppen förtrolig vänskap oss emellan. Ett par veckor förgingo under denna plågsamma sinnesstämning. Ännu en gång hälsade jag på hos min vän, men jag kände, att glädjen, trefnaden i sammauvaron var borta, någonting hade kommit på sned, en falsk ton, endast märkbar för ett fint öra, störde den harmoni som förr präglade de aftnar vi tillbragte med hvarandra. Jag vet ej, om min vän lektorn förnam detta, männen äro nu i allmänhet mera grofkorniga i sina förnimmelser, men att hon märkte min nedslagenhet är visst, likaså att hon var medveten om, att hon gifvit orsak därtill, och att hon gjort det med full afsikt att ändra något i vårt förhållande. En gång flög den tanken igenom mig: skulle möjligen hon? . . . Men då erinrade jag mig hennes lugna, kyliga sätt, hennes nästan ovänliga blick, då hon drog lilla Elna ur mitt knä, och jag måste genast — jag erkänner min svaghet — släppa denna föreställning med en saknadens suck. Plötsligen, då jag en afton gick och grubblade öfver den gåta, som så plågade mig, slog som en blixt, om ej sanningen själf, dock en aning därom ned i min själ. 1 samma ögonblick fattade jag också beslutet att, kosta hvacl det ville, ivinga henne att vara ärlig mot mig; jag ville rent ut fråga henne, hvad hon hade emot mig, hvarför hon blifvit så förändrad emot mig, och icke ert besök i höstas hade jag mött er ute — ni snuddade nästan vid min axel, fastän ni ej såg mig — och under armen höll ni en kvinna, som jag visste var en olycklig, sjunken varelse, och med henne samtalade ni lifligt och skrattande. Förut hade jag alltid satt er mycket högt — och blott den man, som jag vet föra ett rent lif, kan jag sätta högt. I ett ögonblick sjönk ni för mig, och jag ville ej att min lilla flicka skulle vara god vän och umgås så förtroligt med en man, som jag ej längre aktade.» En lång tystnad följde på dessa ord; förgäfves skulle jag söka beskrifva de känslor af smärta, blygsel och, sällsamt nog, äfven glädje och förhoppning, som genomströmmade mig. Jag kände mig till mods som en brottsling, men icke en, som håller på att sjunka, utan en, till hvilken en vänlig, kärleksfull hand just blifvit sträckt till räddning och upprättelse. Hon satt där framför mig, inte längre blott som den intagande vackra unga kvinna, hvilken varit föremål för mitt svärmeri och min beundran, utan som personifikationen af renhet, den hjärtats och sinnenas renhet, efter hvilken vi alla, man som kvinna, innerst alltid längta, äfven om hela vårt yttre lif skulle vara en förnekelse af detta ideal. Hvad hon i den stunden gaf mig, hvilken ny syn på tingen hon då öppnade för mig, skulle jag kunna omtala endast genom att berätta hela mitt följande lif; nu kan jag blott säga, att denna stund för mig bief en vändpunkt, en af dessa stationer på lifvets väg, där vi byta om vagn och körsven och styra vår färd åt ett helt annat håll än tillförene. Då jag hämtat mig så mycket, att jag kunde behärska min stämma, svarade jag: »Ja, det är sant, det var mig ni såg den aftonen, ty mitt förflutna har ej varit utan fläck. Men om jag nu säger er, att det hädanefter skall bli annorlunda, och om jag i framtiden visar er, att detta löfte ej blott är tomma ord, vill ni då glömma hvad som har varit och taga mig igen till er vän? Och — vill ni låta lilla Elna som förr sitta i mitt knä och höra på mina visor och sagor?» Hon såg länge på mig med sina genomträngande, oskuldsfulla ögon. Så räckte hon mig handen och sade: »Ja. Jag tror på er karaktär och vet, att. ni aldrig skulle ljuga för mig.» Jag höll mitt ord. Detta samtal blef som sagdt en vändpunkt i mitt lif. Jag har aldrig ägt någon mor — hon dog vid min födelse ~—• men min väns hustru blef så småningom den, som intog detta tomrum, det vill säga hon visade mig åter till det höga sedliga ideal, hvarje mor bör gifva sin son med på vandringen genom lifvet. Hur många gånger, då skalkar lockade mig, hejdades jag ej af tauken på henne, hur ofta, då frestelsen ville snärja mig, afvisade jag den ej med tanken: »nej, då får jag ej mera ha lilla Elna sittande på mitt knä.» gifva tappt, förrän hon svarat lika rent ut. —-Det dröjde emellertid ganska länge, innan jag kunde sätta detta beslut i verkställighet; dels fick jag ej något passande tillfälle, dels var jag blyg och tafatt, dels fauns någonting i hennes väsen, som alltid litet imponerat på mig, och som nu naturligtvis gjorde det mera än någonsin. Slutligen hade jag den lyckan att komma på besök en afton, då min vän lektorn var borta. Jag ämnade först gå, då jag fick höra, att endast frun var hemma, men till min förvåning och glädje bad hon mig stiga in i mannens rum, där hon satt och arbetade. Med klappande hjärta följde jag hennes uppmaning; jag slog mig ned på vederbörligt afstånd och med lampan emellan oss, så att hon ej skulle märka, hur upprörd jag var, och sedan vi några ögonblick tämligen trögt talat om likgiltiga saker, blef det en lång paus i vår konversation. Nu, tänkte jag, nu måste du begagna tillfället, det återkommer kanske aldrig. »Säg mig,» utbrast jag häftigt, och jag hörde själf, hur min röst var tjock och onaturlig af sinnesrörelse, »har jag på något sätt sårat er . . . eftersom . . . var det någonting . . . ville ni tillrättavisa mig för någonting . . . eller . . . eller hvarför drog ni lilla Elna ur mitt knä den där gången.. . och hvarför har ni allt sedan dess varit förändrad i ert sätt emot mig?» Hon blef röd ända till hårfästet vid mina frågor och slog hastigt ned ögonen ; så blef hon lika blek, som hon nyss varit röd, och satt en lång stund orörlig, alltjämt med blicken sänkt. Hvad mig beträffar trodde jag, att jag skulle kväfvas; mina händer voro fuktiga af sinnesrörelse, och jag kände mitt hjärtas pulsslag ända upp i halsen. Hvad skulle komma? »Vill ni, att jag skall säga er sanningen rent ut?» sade hon slutligen och fixerade mig med sina djupa, allvarliga ögon. »Ja . . . ja,» stammade jag, och, utan att förstå, hvaråt hon syftade, kände jag instinktlikt på den blygsel, den oro som plågade mig, att jag hade någonting förödmjukande att vänta. »Nåväl,» sade hon slutligen med ett allvarligt, nästan sorgset uttryck, »kvällen före Fru Alma Cleve. Fru Ellen Idström. Begär hos Eder specerist i Stockholm och de flesta landsortsstäder A Grafström & C:is ngrostade^ Kaffe OBS.! Endast i förseglade paket. Hushållskaflfe à 1,25 pr paket à 3/a kg. Fint kaffe.. à 1,50 » » Finaste kaffe à 2,— » »

Källa: Project Runeberg · ·