Tillbaka Read Runeberg

Idun: 1896

Originalsida 369
Originalsida 369
Originalsida 368
Originalsida 369
368–369

På sidan 369 nämns Per Brahe, Ebba Brahe

Sida 369

1896 IDUN 365 Gården var ej stor, men den var hemtreflig. Läget var ej naturskönt, men rätt täckt. Rummen voro små, men inbjudande, och hvartenda föremål tycktes af husbondefolket ha lärt sig att »när sämjan är god, är rummet stort.» Det var lågt i taket — men ändock andades man lätt därinne och kände det hela som någonting liögt. — Med ett ord: det var ett af de älskligaste och trefligaste hem — men hvad var det egentligen., som åstadkom detta? Det satt jag just och tänkte på, sedan jag om aftonen sagt godnatt och blifvit ensam i det lilla nätta gästrummet. Jag hade varit i många vackrare och komfortablare hem; men här var det någonting särskildt. Mitt värdfolk var ett arbetsamt, förnöjsamt, ordningsälskande och lefnadsfriskt ungt par, det visste jag, — men det var inte bara det! Så sträckte jag ut mina trötta lemmar i den mjuka resort-sängen med en känsla af välbehag. — »Här måtte sannerligen någon god tomte vistas!» — det var den enda slutsats jag i afton kunde komma till; och därmed tillslöt jag ögonen. Tyst! — — det prasslade sakta invid sängen, så sakta att det icke störde mig, men jag hörde det ändock tydligt. Jag öppnade åter ögonen. — Kunde jag inte tro det? Där var han ju lifslefvande, hustomten, och gick och stökade; men det skedde helt stilla och behagligt. Jag kunde icke låta bli att följa honom med ögonen. Han tycktes vid första påseendet vara lik alla andra tomtar, så som man ser dem afhildade här och hvar: med den ökända grå tröjan och röda toppmössan. Jag tyckte således nästan att vi voro gamla bekanta. »Godafton, gamlefar!» dristade jag mig därför att säga, då han under sitt sysslande i rummet kom fram till sängen. »Jag kunde tro, att ni fanns här i huset — jag har sett edra spår!» »Såå,» sade han bara sakta och log så godt i skägget. Men nu hade jag blifvit nyfiken. Då jag väl en gång kommit i samspråk med en tomte, tyckte jag mig vilja veta litet mer om deras natur och historia, så att jag gaf mig inte så lätt. — »Det är således ni, som styr och ställer med allting här i gården, så att här råda större lycka och välbefinnande än på de flesta ställen?» fortfor jag därför. »Jo-jo-men!» svarade han belåtet; »det kan ingen annan än jag göra.» »Jag kan tro det,» nickade jag till svar; och för att hålla honom kvar fortsatte jag: »Har ni bott länge här i gården?» »Lika länge som husfar och husmor,» svarade han; »jag flyttade in med dem, ty de känna mig väl.» »Jag trodde ni var ännu mycket äldre här,» sade jag, mest för att något säga, som kunde locka honom till meddelsamhet, »Ni ser så åldrig och vördnadsvärd ut.» Jag trodde att detta skulle vara en artighet åt en tomte. Men då brast han ut i ett muntert, klingande skratt, som förbryllade mig. »Ni är kanske inte så gammal, som ni ser ut?» återtog jag något osäkert, ty jag ville för ingen del på något sätt stöta mig med hustomten. »Jag är evigt ung!» svarade han då, med en så melodisk röst, att jag blef förvånad höra sådana tonfall ur ett tomteskägg. »Jag vet, att andeväsen äro odödliga,» sade jag nu, »och då äro väl tomtarne så äfven?» »Om det finnes sådana, som dö,» svarade han högtidligt, »då ha de aldrig varit af det rätta slaget. — Vet du inte, hvem jag är?» sporde han därpå, efter ett ögonblicks uppehåll, i en den allra skalkaktigaste ton, i det han kom ända fram till hufvudgärden. »Nej ...» tillstod jag tvekande, ty nu höll jag på att bli riktigt bragt ur koncepterna af den egendomlige lille gubbens skiftande sätt, »men jag vill mycket gärna veta det!» tilläde jag. Då trängde sig öfver hans läppar ett det mest ungdomligt klangfulla, lekande, ystra, sprittande skratt — det riktigt sprudlade af friskhet, men var på samma gång så rikt på värme och innehåll, att det trängde till mitt innersta; •— det var som ungdomen, lifsglädjen, hjärtefröjden själf! — det låg en hel saga i det skrattet. Och då jag såg upp, stod tomten där alldeles förvandlad. Han hade kastat af sig vadmalsdräkten, mössan och lösskägget — och nu stod han där med blott en skimrande mantel lätt lindad omkring sig; ännu liten som förut, men nu med ett barns rosiga anlete och skära lemmar, smidig, älsklig, hänförande, och med det allra skälmskaste leende på läpparna. På skuldrorna hade där vuxit fram ett par fina, genomskinliga, guldglänsande vingar, mellan hvilka hängde ett lätt koger, och den gyllene bågen bar han i handen. Nu kände jag igen honom! Jag hade sett honom förr. Jag kunde ej undertrycka ett utrop af öfverraskning och beundran. »Visste du inte det?» sporde han nu åter i lekfull; öfverdådig ton. Jag kände mig ännu förbryllad, och sökte förgäfves efter ett svar. Jag tyckte, att jag hade vetat det hela tiden, men ändock var det som om jag inte rätt förstått honom förr än nu. »Ni människor äro då så ohjälpligt trögtänkta!» utbrast han i samma öfverlägsna ton. Jag bara vinkade åt honom att fortfara med hvad han hade att säga. »Ser du,» återtog han allvarligare, »detta är min rätta gestalt. Men den är för skär och fin för att visas för hvardagsmänniskorna. Endast de, som kunna rätt uppfatta mig, få se mig i den,» tilläde han. Jag kände mig nu mera tillfredsställd och sade: »Vill du inte berätta mig hela din historia?» »Min historia!» utbrast han, »det skulle bli hela mänsklighetens historia, blott med något olika variationer. Fråga hvem helst du vill, om du önskar höra något af den. — Det är bara en sak till, jag skall säga dig,» fortfor han med eftertryck. »Det är många, som inte förstå tomtens verkliga väsen, utan tro, att bara han går och stökar i huset, är allt väl beställdt där; och det kan ju hända, att ett visst yttre välstånd kan frambringas däraf, om tomten blir väl skött — men det kan också hända, att både lycka och ro stökas ut ur huset genom allt detta mångsysslande och jäktande. Nej, det måste finnas något inunder tomtetröjan! Blott när den guldstickade dräkten skimrar fram under hvardagskläderna —- blott då är tomten af odödlig natur. Men detta är en hemlighet, skrifven med en chifferskrift, som blott de invigda känna. — Förstår du mig nu?» tilläde han. »Ja, nu tror jag, att jag förstår dig,» svarade jag allvarligt. »Se detta är tomtens saga,» slutade han, »det är ordet till gåtan, lyckans gåta, som så många söka lösa, hvar på sitt sätt: blott den, som en gång varit amorin, kan bli en rätt hustomte!» »Amen!» sade jag högtidligt; och så nickade tomten godnatt och försvann i rummets skymning. Hedvig Indebetou. ------- *------- Under Ebba Brahes brudkrona. Vr-'- Sagan om den sköna grefvedottern, som en blifvande hjältekonung en gång drömde om såsom sin drottning, hör till dessa romantiska minnen, som skalderna älska att besjunga. Ebba Brahes namn äger ännu en tjuskraft som knappast någon annan svensk kvinnas, som möter oss i de svenska storhetsdagarnes häfder. Men detta namn är icke en stor lifsgärnings inkarnation. Det betyder — poetiskt taget — endast en episod: en gäckad ungdomsdröm, ungdomskärlekens illusioner, som krossas af det verkliga lifvets praktiska hänsyn. Därför: då vi nämna Ebba Brahes brudkrona, föres tanken icke till den praktiska husmoderns och makans, Ebba De la Gardies lif, som genom denna krona invigdes, utan till den försmådda kungabrudens sönderrifna myrtenkrans. Det är därför Ebba Brahes brudkrona omstrålas af ett poetiskt skimmer, som ej under århundradena förbleknats. Det stolta Vikingsborg, där Ebba Brahe stod brud, är längesedan grusadt. Nakna murar, brustna hvalfbågar, ruiner, öfverskuggade af en redan hundraårig vegetation, tälja om all världslig storhets förgänglighet. Brudkronan, som en gång sirade Gustaf Adolfs tilltänkta gemåls hufvud, har hamnat i ett landtligt tempels kyrksiifver-kista. Där, tillsammans med andra dyrbara reliker från Storhetstiden, utgör den den gamla, minnesrika Brahe-kyrkans skatt. Och förvisso har denna Visingsö-kyrka, i sig själf ett helt museum, rikt på konstföremål af högt värde, intet som så väcker vårt intresse. Till kyrkan skänktes kronan redan 1644 af den mäktige riksdrotsen Per Brahes, Ebbas kusins, första gemål. Det fromma nit, som den höga damen ägnade sin ätts eget tempel, räddade måhända den historiskt märkliga, reliken från förstörelse under reduktionens rubbningar eller den stora slottsbranden på Visingsborg. I dessa dagar har emellertid en ättling af de gamla Visingsborgs-magnaterna satt Ebba Brahes brudkrona på sitt hufvud, och

På sidan nämns Per Brahe, Ebba Brahe

Källa: Project Runeberg · ·