Sida 71
18U6 IDUN 67 Ett skottdagsnummer kunna vi ju ha skäl att kalla detta nummer af ldun, då det till allra största delen är fylldt med bidrag, som i ett eller annat hänseende referera sig till skottåret och skottdagen. Att det därigenom till hela sitt skick och innehåll träder en liten smula utom den vanliga Idunsramen, är naturligt, men hoppas vi, att våra läsarinnor — för omväxlings skull — icke ha något däremot. Som bekant utfäste vi för en tid sedan ett pris på femtio kronor för »det piggaste ocli trefligaste bidrag om skottdagen», som till oss ingått senast den 8 dennes. Bland sjuttiofem täflare liar signaturen Diana afgått med segerpalmen för sitt »Fragment ur en jägarinnas memoarer», hvilket här nedan meddelas. De trefliga små vignetterna, hvilka vi ej velat undanhålla våra läsarinnor, åtföljde äfven hennes manuskript. »Diana» behagade nu ge sig tillkänna för redaktionen i och för prisets utbekommande. Ur den öfriga skottdagsskörden på vers och prosa ha vi vidare — enligt hvad vi förbehöllo oss — gjort ett lämpligt urval för dagens nummer. Vårt hjärtligaste tack till alla bidragarne! Genom ett egendomligt sammanträffande står till och med den porträttbild, vi i detta nummer bringa, i god samklang med »dagens tema», då fröken Wennberg är ett skottdagsbarn. Ja, ända till » Tidsfördrifsafdelningen» ha, som våra läsarinnor torde finna, märkesdagens verkningar sträckt sig. Och nu återstår oss då endast att tillönska våra vänner: Allt nöja af Iduns skottdagsnummer1' Redaktionen. -------------------------------------- . det praktiska lifvets erfarenheter. Från min ännu o.bemärkta galleriplats på lifvets teater iakttog jag åtskilligt, som förde mig till den åsikt, att ifall en fornegyptisk vicekonung haft någon släkttycke med nutidens svenske män, så hade han, i stället för att skänka efterhängsna kvinnor en reglementerad extra skottdag, helt visst utfärdat en förordning, att alla i bakhåll och försåt liggande kvinnliga krypskyttar skulle dela den bekante egyptiske hofbagarens öde. Min nästa — också på historiska studier grundade — åsikt rörande denna vår märkliga friskyttedag vittnar dock ännu om mina ungdomligt höga tankar om mannens ädelmod. Jag antog nämligen, att skottdagen var ett hvart fjärde år inträffande synligt utslag af mankönets kroniska samvetskval öfver det förtryck, hvari det alltid hållit det svaga kvinnliga kärilet. Ett förtryck, som kulminerat däri, att en väluppfostrad dam förbjöds att taga första steget vid uppbjudning till den långpolska, som benämnes äktenskap! Min storhjärtade uppfattning af mannens samvete blef dock efter anläggandet af mitt första snörlif snart en rent öfvervunnen ståndpunkt, och misstankens vindögda dämon började sammanpressa mitt hjärta. Sorgligt medveten om det faktum, att historiska och astronomiska undersökningar och antaganden ej just alltför ofta öfverensstämma med hvarandra, har jag aldrig funnit själshvila i de astronomiska förklaringarna öfver ett sådant fenomen som skottdagen. Därför hviskade nu ofvanstående dämon i mitt öra, att denna dag blifvit försåtligt insmugglad på kvinnorättigheternas magra konto. Det blef mig nämligen allt mera klart, att man blott förärat oss denna klappjaktsdag för att rädda en art manliga söndagsskyttar från skammen att bomma allt för ofta på de uppspårade föremål, som befunno sig inom skotthåll för deras kärlekspilar. Det är ett nedrigt fint manligt schackdrag detta, att ställa maskulina dumbommar så inom håll, att ett ädelt villebråd, flämtande, utmattadt och halfdödt efter många egna jakter samt pådrifvet af kampen för tillvaron, själft far en sådan där Skottdagen. Fragment ur en jägarinnas memoarer. (Prisbelönad i Iduns »skottdagstäflan».) llit sedan jag började intressera mig för skottdagen — och det var vid en märkvärdigt tidig åldersperiod — har jag gjort den till föremål för vetenskapligt studium, på så väl teoretisk som praktisk väg, hvadan jag vågar tillmäta mig någon auktoritet i denna tidsfråga. Mina första undersökningar voro af historisk natur, och jag kom dä till den slutsats, att Josef, sedan han blifvit vice-konung af Egypten, som en upprättelse åt fru Potifars rykte, förordnat att hvart fjärde år skulle, i andra månaden, inskjutas en dag, på hvilken kvinnorna ägde rättighet att taga skarpare sikte än eljes på de manliga skottaflorna. Men då jag' bara väl vuxit från småskolans läxor, började jag lära mig, att vetenskapliga teorier icke alltid hålla stånd mot skytt om halsen. Ett par dylika taflor ur lifvet ingaf mig beslutet att aldrig, aldrig jaga på skottdagen, isynnerhet som jag snart upptäckte, att mannen alldeles icke är fridlyst villebråd under den tidsperiod, som ligger emellan de i almanackan reglementerado skottdagarne. Jag fann med tillfredsställelse, att vi kvinnor förstått att behändigt kringgå ifrågavarande jaktstadgar och i ganska stor skala idkade tjufskytte. Ingen indian i mina bröders rödskinnsböcker var skickligare i konsten att finna och följa spår genom naturens urskogar än somliga af mina äldre flickbekanta voro att spåra upp och förfölja män genom de snår och andra hinder, som måste genombrytas och tagas på väg till äktenskapets sälla marker, där det eftersträfvade villebrådet hade bo eller lya. Under dylika jakters vilda yra hände det nog också stundom, att amazonerna togo miste om vildt och husdjur samt lade an på både ringade, tjudrade och i äktenskapets fållor redaii infösta individer, men slika bragder kallades ännu i den tiden med djup indignation för grym skadeskjutning. Äldre amazoners noblare tjufskytte tilltalade mig i högre grad, meu däremot beslöt jag att förakta deras exempel, som metade efter män, likt fiskaren efter gäddor, eller försökte fånga dem i garn, som om de varit skapta som nors, eller ock lade ut snaror, liksom för skogens rädda harar. Däremot roade det mig att se män fångas på limstång, en sport som lyckas bäst i balsalar vid gassken eller elektrisk belysning. Frackskört häfta så märkvärdigt lätt vid limstången; där sitter nu fågeln och skrattar nog så muntert, tills han kommer in i äktenskapsburen. Jakten vid månsken tilltalade mig ej synnerligen ; man var ju aldrig viss på, om man träffade hjärtat eller blott med pilarne snuddade vid offrets mustascher. Utrustad med försvarliga förkunskaper samt tämligen godt beväpnad, längtade jag ifrigt att få komma i aktivitet. Ännu var det mig dock förmenadt att infinna mig på middagarnes, supéernas och balernas sälla jaktmarker, och inom mitt skotthåll fanns då ingen annan att sikta på än mina bröders och min informator. Det var en tämligen bedröflig skottafla, smal som en promenadkäpp, torr som en sågbock och med två utstående knäskålar. Men jag erkände redan då tillvaron af den bekanta national-ekonomiska lagen om förhållandet mellan tillgång och efterfrågan. Dessutom ämnade jag ju bara, symboliskt taladt, öfva mig i målskjutning med salongsgevär. Men nog fick jag ge fyr många gånger, innan jag träffade pricken, ty skottaflan erbjöd helt ringa skottvidd, och det var som om han haft en långkatekes med ryggen vänd utåt i sin bröstkavitet, i stället för ett manligt hjärta på cirka tjugutvå år och bredd därefter. Ändtligen passade jag på en het, åsktung junidag och bekände blygt och i förtäckta ordalag, att en ung dam lärt sig skatta hjärtats rena guld högre — än hvad som helst. Och när då den första ljungelden från himlen korsades med tvänne blixtar från mina ögon, stönade han: »Himmelska Maria!» och damp på knä som en dresserad kamel. Vid denna hans kroppsöfning begaf sig hans högra knäskål ut ur sitt skyddande omliölje, likt ett ungt öfvermodigt hvitkålshnfvud ur de blad, som värnat dess barndom mot närmare granskning af nyfikna blickar. Maria — det var emellertid ingalunda jag, utan min tjuguåriga syster! Den unge mannen hade blottat både sitt hjärta och sitt fattiga knä, till rakt ingen glädje för mig ; han hade endast tagit mig för en skottspole, som skulle föra islagstråden genom hans hemliga kärleks tilltrasslade varpgarn. Han fick vänta lian!!! Jag förbigår de år, under hvilka jag slog rekord i sporten att träffa manliga hjärtan och kasta dem som byte för — hm ! —- förtviflan. Sedan kom en tid, då jag började jaga på fullt allvar och för utkomsten, men besynnerligt nog tycktes då männen på en gång ha blifvit osårbara, och jag ägde tyvärr ej det förtrollade och förtrollande silfverlod, som ofelbart träffar ett manligt hjärta. Det är också en möjlighet, att herrarne kände till en viss grekisk Dianas sätt att pryda herr Aktæon’s panna. Då undergick min åsikt, om värdet af en reglementerad skottdag, förvandlingens stora lag, så att jag nu känner, att den dagen
På sidan nämns
Källa: Project Runeberg · ·























































































