Tillbaka Read Runeberg

Idun: 1896

Originalsida 348
Originalsida 348
Originalsida 348
Originalsida 349
348–349

På sidan 348 nämns Karl XII, Martin Luther, Emil Samuel Perman

Sida 348

344 I DUN 1896 H » a p •d £i 3 & m » H P= V N 5“ 2 H CP 5“ - d~ Hi S3 0: " *0 so • ffl ^ H W P o P N • 2 i ® S’ s P' M » K p » afkomlingar af dem Åke Bure till Ekeby planterade, då han slog sig ned på sin gård, efter att ha tagit del uti Västgötha bullret. Det gamla herresätet har den särskilda charm som tilltalar dem, hvilka uppskatta en förgången tids bleknade konstskapelser. Under storhetstiden fördes på Ekeby mycken ståt, isynnerhet på Svantepolk Drakenskölds tid. Han var kansler under Carl XII:s minderårighet och samlade en ansenlig förmögenhet så som förmögenheterna samlades på den tiden. Store mäns söner synas i alla tider, kanske af pietetsskäl, ej eftersträfvat att öfverglänsa fädren. Svantepolks efterkommande utgjorde intet undantag från regeln, nttens glans bleknade allt mer mot seklets slut, och då grefve Magnus tillträdde arfvet, var Ekeby en obetydlig gård, vanvårdad och förfallen. Grefvens giftermål med en af hofvets skönaste prydnader förbättrade icke hans ställning synnerligen, ty efter hvad grefvinnan en gång fick höra af sin herre och man, så ägde hon icke ens skorna på fotterna, då han gifte sig med henne. Grefve Magnus var hvad man redan på den tiden kallade en man af gamla stammen, energisk, kraftfull och bestämd, men också häftig, despotisk och envis. Då skörden lofvade att bli mindre god, befallde han, att det skulle serveras hafrevälling och potatis till middag. Var det ej dukadt då han kom in hungrig från egorna, kunde han gå in i skafferiet och ta en sill ur tunnan, lägga den på en brödskifva och låta sig väl smaka. Bland sina underhafvande skipade han rättvisa på sitt sätt, och olydnad mot hans ukas straffades med några käpprapp. Men ingen af torparna klagade för länsman eller stämde till tings, ty allt hvad grefven gjorde var rätt. Han var en man med jättelika kroppskrafter, och det var ingenting ovanligt, att då han kom hem sent från ett besök hos någon af grannarna och icke lyckades väcka de sofvande, han med en spark öppnade de tillbommade ekdörrarna. Barnen fingo aldrig visa sig för honom, förrän de fyllt fem år. Vid födseln lämnades de till någon af godsarne för att fostras. Hvad vården beträffar så var den nog bättre än de skulle erhållit i det adliga hemmet, ty grefvinnan brydde sig icke om husliga göromål. Sammanlefnaden med en make sådan som grefve Magnus var icke ägnad att utveckla en bortskämd kvinnas ädlare känslor. Grefvinnan fördref tiden med att sy tapisseri, förfärdiga vaxfrukter och drömma om den tid, då hon strålade bland stjärnorna vid konung Gustafs hof; för öfrigt led hon af migrän, som på den tiden var hvad nervositet är nu för den fina världens damer. Ingen af döttrarna ärfde hennes skönhet. De voro alla storväxta som fadern och hade hans grofhuggna drag. Utom fröken Ann-Lovis visade ingen af dem att de, tillika med örnnäsan och den höga pannan, fått det Drakensköldska lynnet i arf. De sydde kuddar och knöto gardiner, lade patience och samlade blommor för sina potpourriurnor, medan de väntade på att bli gifta, och sedan de förlorat hoppet, fortsatte de därmed af vana. Fabian, ende sonen, faderns och moderns gunstling, påminde på intet sätt om sina systrar, han var vacker, liflig och hurtig, och om man tilllägger att han hade en smula extravaganta vanor och var militär, torde det ej finnas mycket mer att säga om honom. För att han skulle kunna lefva enligt sitt stånd, måste familjen göra hvarje tänkbar besparing. Föräldrarna gjorde det med glädje, systrarna med låtsad beredvillighet, men med inre knot. Uppe i gafvelrummet, som var fröknarnas gemensamma jungfrubur, brukade de tre äldsta beskärma sig öfver kära brors extravaganser, hur de för hans skull blefvo tillbakasatta, hur de måste försaka hvar sin nya nettelduksklädning till midsommar o. s. v. Ann-Lovis, den yngsta, åhörde systrarnas klagovisor med missnöje och otålighet. »Då far en gång dör,» sade hon, »äro vi alla beroende af Fabians godhet, såvida vi inte kunna ta’ oss till någonting.» »Ta’ oss till någonting!» skrek fröken Beate, medan Julie och Ull-Charlotte -höjde händerna i stum förvåning. »Ska’ vi kanske bli guvernanter eller husmamseller?» frågade Beate harmset. »Du har då alltid de besynnerligaste idéer, söta Ann-Lovis.» Inom familjen hade Ann-Lovis alltid ansetts för »egen». Hon gick häist för sig själf, sysslade i trädgården och ladugården, var med om bislakt och syltning, äppelplockning och ostning, Allt saker som icke intresserade systrarna. En gång hade hon bedt fadern att få en täppa, hvars afkastning skulle tillfalla henne själf, men härtill nekade grefven bestämdt. Hennes plats var inomhus, hon hade sin tapisseribåge att sysselsätta sig med, eller sin väfstol, ifall hon önskade ett nyttigare arbete. Men Ann-Lovis saknade håg för handarbeten, och hon fortsatte med att tillbringa sin tid omväxlande i mjölkkammaren och trädgården. På sin tjugufemte födelsedag bad hon fadern att få fara och hälsa på sin grandtant och gudmor, grefvinnan Jaqueline på Danafors. Hela släkten var i harnesk mot grefvinnan. Hon hade slösat bort sin förmögenhet, hon var excentrisk, hon talade om Voltaire, som en mänsklighetens välgörare, citerade encyklopedisterna och sade att människan hade plikter emot sig själf, hvarför släkten och umgängesvännerna ansågo henne för att vara en smula besynnerlig och alltid talade om henne som den otillräkneliga Jaqueline. Men eftersom grefven ämnade sig på besök till en egendom i grannskapet af Danafors, fick Ann-Lovis efter mycket betänkande lof att följa med. (Forts.) —---- *--------- Rättelse. I Percy F. Luck & C:is H. A. B Friskurant, som var införd i n:r 42 af »Idun» som annons, finnes å spalt 18 följande tryckfel : »Fikon, Smyrna Primissima, press, pr kilo t: —» skall vara: pr kilo 1: 60. --------- 4*--------- Innehållsförteckning. Hilda Lundqvist ; af Reinhold Winter. (Med porträtt). — Psyke i rosenlund; af Anna Knutson. — En önskvärd reform; af Ellen Bergström. — En »sierska»; af Ilse Franke. — »Smått folk»; en pennteckning för Idun af E. L. — Omröstningen angående priset i »klädpenningfrågan*. — Från Iduns läsekrets: Till Helgsmålsklockans författarinna, fröken Mathilda Roos; af »En svensk kvinna». — »Må solskenet skina ...» Af ***. — Trotjänarinnor; reflexioner i tjänstflyttningstiden af Bell. — Iduns läkarartiklar. XI: Om organismens egna skyddskrafter mot infektion, af d:r E. S. Perman. (Forts. o. slut;. — Ur notisboken. — Teater och musik. — För femtio år sedan ; af Ina Stockenstrand. — Tidsfördrif. TiåsförånJ. Redigeras af Sophie Linge. Bidrag mottagas med tacksamhet. Logogryf. Vårt hela visst kan räknas få Till våra favoriter små, Och många nog utaf vår sort Få följa oss båd’ hem och bort Samt röna mjrcken sj'mpati, Men få ej länge stanna i Ett hem — nej ständigt få de flytta, Till allmänhetens gagn och nytta. Af rang det finnes skilda slag Uti dess stora brödralag, Men de som gälla högst för värld, Ej lida dock af bördshögfärd — Ett småfnask och ett hufvud krönt I samma bo sig hvila skönt, Och stundom det ock hända kan Att där de klinga med hvarann. Först ha vi då, ej annat jag kan finna, Namn på en fågel, liksom på en kvinna. Så någonting som skam och sorg bereder Och vanligtvis tar bort en män’skas heder. Det finns blott en — säg huru nämnes han? — Som välbehag till sådant hysa kan. Hvad nog de allra flesta kunna göra. Hvad icke allting är, som vi få höra, Fast rätteligen det så borde vara. Namn på en stad, men icke är det Skara. Hvad kan man göra det man icke vet? Och så ett ting i all dess uselhet. Hvad ungdom plägar i sin vilda yra. Nu sist ett mansnamn med bokstäfver fyra. Ifyllningsgåta. o» CT 02 -4 CO 2D M O rt». sn t—* 02 1) Kvinnonamn, 2) en af veckans dagar, 3) hundens egenskap, 4) bröd, 5) stad i Sverige, 6) »gulduppslukaren», 7) sjukdom, 8) skadedjur, 9) surt, 10) kvinnonamn, 11) krukväxt, 12) kvinnonamn, 13) hos Vesuvius, 14) kvinnonamn, 15) nödvändigt för att lefva, 16) en af »Bomans flickor», 17) svensk järnvägsstation, 18) »ett plus», 19) svensk stad, 20) större rum, 21) socken i Helsingland, 22) mansnamn, 23) affärslokal. De bokstäfver, som infalla i de med stjärnor markerade rutorna, bilda namnet på två svenska sevärdheter. L—ris. Kvadrat-palindrom. 1 2 3 4 1 1 2 3 4 2 2 5 6 7 3 3 6 1 4 4 4 7 4 3 1 2 3 4 1 2 3 4 Orden rättfram: 1) Hvad vissa maskar pläga göra, 2) person ur nordiska mytologien, 3) bibliskt ord, 4) liten flod i Armenien. Orden omvända: 1) Tillflyktsort, 2) (med tillägg af s.-t) en stad i Frankrike, 3) stad på Sardinien, 4) fruntimmersnamn. 8. L. Charad. Vill du mitt förstas trakter se, På utländsk resa dig bege, Men är du rädd, så stanna hemma, Det eljes blir ett svårt dilemma När plötsligt — mörk och hemsk — för dig En afgrund spärrar af din stig, Och bakom dig en bergvägg skjuter Sin krumma rygg och passet sluter, Att du ej vet hvad helst du skall För att ej råka uppå fall. För att mitt andra träffa på, Behöfver man så långt ej gå; Det finns dock där, till öfverflöd, Af många slag — än grå, än röd, Ja, mången dyrbar däribland, Som sedan går ur hand i hand, En ganska kostbar handelsvara. Mitt hela — namnet lika bara — Man får dock icke söka där, Ty utaf annan art det är. 8. L. Lösningar. Logogryfen: Gymnastik; mystik, magi, myt, smink, gymnast, nysta, sikt, sikta, sky, stig, mat, tysk, skam, minst, ytan, agn, fik, gnat, makt, gnista, Kina, mysk, kam, anis, stygn, ask, man, gikt, stim, Sigyn, kista, maskin, ting, mist, gast, mask, Stina. Charaden : Flottister. Fyrkantaritmogryfen: E B R 0 BIET RENT OTTO Namngåtan: Hilma, Malin, Ina, Natanael, Elma, Mauritz. Initialförvandlingsgåtan : Martin Luther. Malt, anka, ram, turk, ister, nos, lur, Ulla, tolf, häst, etter, raka. Bland nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO Redan 1888 intygade prof. Joh. Lang i Lund, att Hultmans Cacao var fullt lika med van Houtens Cacao. Hultmans Cacao kan således varmt rekommenderas tillhvarje husmoder

På sidan nämns Karl XII, Martin Luther, Emil Samuel Perman

Källa: Project Runeberg · ·