Sida 62
58 1896 IDUN Säg ej sâ att lifvet mister all sin fägring mer och mer; om blott ej vår kärlek brister, har ej lifvets sol gått ner. Tro ej, att behagen fara såsom kindens rosor bort; skönhet måste evig vara, om den är af ädel sort. Thomas Moore. Kjellman-G-öransson, att bereda den anspråkslösa unga flickan en öfverraskning och inlämnade en af henne i fyra sånger författad dikt, kallad Gustaf Vasa, såsom täflingsskrift till Svenska akademien. Öfverraskningen blef ock fullständig, då hon efter högtidsdagen den 20 december 1840 fick sig tillsändt akademiens andra pris. Det var samma år, som Bernhard Elis Malmström erhöll första priset för sin Angelika. Det sades att Here af akademiens ledamöter varit benägna att tillerkänna detta åt Gustaf Vasa för dess fosterländska innehåll och fulländade form. Särskildt lär Franzén ha uttalat sig härför. Den unga författarinnan blef emellertid känd såsom en lofvande förmåga, och man väntade, att hon skulle fortgå på den inslagna banan; men en helt annan väg låg för henne: kvinnans, makans, moderns. Ar 1846 ingick hon äktenskap med grundläggaren af den ännu fortgående »Lundequistska bokhandeln» i Upsala, den såsom förläggare och författare kände Nils Vilhelm Lundequist. Han hade under några år tjänstgjort inom ämbetsverken i Stockholm, men ägnade sig hufvudsakligast åt författareskap, först på det skönliterära området och sedermera åt den ekonomiska literaturen. Hans »Handbok i svenska landthrukeU, som utgafs i flere upplagor, ansågs för ett särdeles förtjänstfullt arbete och prisbelöntes af Landtbruksakademien. Han utgaf äfven en Juridisk Handbok, (hvars 17:de upplaga utkom 1885) samt flere upplagor af »Sveriges rikes lag». Under senare åren af sitt lif, sedan han öfverlämnat sin bokhandel och sina förlag i andra händer, ägnade han sig åt landtbruk och gjorde isynnerhet försök med uppdragandet af sällsynta utländska trädslag. Efter att ett par gånger ha växlat hem, bosatte han sig med maka och barn på egendomen Slätte i Västergötland, där han i hägnet af ett lyckligt familjelif, älskad som en god husbonde och värderad som en praktisk och driftig landtbrukare, vid icke fyllda 60 år, dog 1863. Den efterlefvande makan öfvertog nu, biträdd af en duglig förvaltare, vården af den betydliga egendomen, hvarvid hennes skarpa förstånd och klara omdöme gjorde sig gällande äfven på det praktiska området. Under hennes ledning förbättrades landtbruket i hög grad, på samma gång som egendomen allt mer förskönades och under flere år utgjorde ett rikt arbetsfält för den omtänksamma husmodern. Innerst låg dock hennes håg åt annat håll, hvarför hon, då tillfälle till förmånlig försäljning af egendomen yppade sig, med sin unga dotter flyttade till hufvudstaden. Här redde hon sig ett hem i öfverensstämmelse med sin smak för konst och literatur, där på samma gång gammaldags enkelhet och gästfrihet rådde. Härifrån följde hon med vaket intresse dagens händelser inom den politiska och literära världen, och under det våra nyare författares arbeten icke saknades på hennes bord, glömde hon sig gärna kvar hos våra äldre skalder, stormännen från hennes ungdoinstid, åt hvilka hon ägnat sköna minnessånger, såsom t. ex. Vallin, Tegnér, Bernhard v. Beskow, Atterbom, Franzén, m. fl. Under märket S. H—r förekommo ock under årens lopp i tidningar och kalendrar högstämda dikter af henne, hvilka hon dock aldrig samlade till något helt. Dc flesta voro tillfällighetsdikter, ofta framsprungna ur sympatisk medkänsla för andras glädje eller sorg. Ett af hennes vackraste poem är utan tvifvel » Wärmlandsflickan», som under missväxtåret i Småland 1868, utgafs till förmån för de nödlidande. Ett annat skrefs för en bazar till förmån för nya arbetshemmet för idioter. Det mänskliga lidandet, i livad form det än framträdde, saknade aldrig genklang inom henne, och en naturlig följd häraf var en af hjärtat förestafvad välgörenhet; många voro de fattiga och sjuka, hvilkas tårar hon i tysthet aftorkade, ty lika litet hon ville synas med sitt författareskap, lika litet ville hon ock synas för världen med sin välgörenhet. Med ett sinne så öppet för allt stort och skönt var det ej att undra på att äfven främmande länders konst och natur skulle locka henne. Sålunda företog hon med sin dotter flere längre resor, t. ex 1873 till Frankrike, Schweiz och Italien, där hon tillbragte ett år, njutande af dess härliga natur och studerande dess rika konstskatter. Vid anträdandet af denna resa skrifver hon bland annat i ett: Afsked till Sverige. Farväl mitt dyra fosterland. Jag vet ej, om din kära strand Mitt öga återser. Ett vet jag dock: hvarhelst jag jar, Bland allt hvad skönast södeim har, Din hågkomst troget dröjer kvar Och bleknar aldrig mer. Hvarhelst i fjärran hän jag ser Hur lagern grönskar, solen 1er I evig sommarprakt, Jag minns, jag älskar er ändå, I nordens väna döttrar små, I sippor hvita, sippor blå, I furuskogens trakt. Och hör jag jrån Sorrentos dal I söderns natt en näktergal I dunkla piniers skygd, Då minns jag, hur i nordens vår, När björken i sin knoppning står, Sin enkla visa trasten slår Uti min fosterbygd. När sommarvinden smeker varm Idunas feberheta barm Och vågen suckar matt, Då minns jag dina källors sus, Då minns jag dina forsars brus, Din sommarafton lång och ljus, Din norrskenslysta natt. På guld och pärlor är du arm, Dock gömmer du i mäktig barm En åder värdefull. Hell dig, du friska, ädla märg I våra höga hälleberg, Du järnmalm med din svartblå färg, Så god som söderns gull. Vi känna dig från fordomtid, I fredens värf, i blodig strid Du profvet väl bestått, På skördens fält, till lie böjdt, Till svärd på Rotas ängar höjdt, Din väg framåt du alltid röjt Och alltid mejat godt. Gud signe dig, mitt fosterland, Och sträcke öfver dig sin hand, Beskyddande som förr! Och frid och frihet vinne plats, Där jädrens Gud förhärligats Så väl i furstliga palats Som inom kojans dörr! Din gråa klippkust mer och mer I jjäi'ran jag försvinna ser, Farväl, till dess en gång I blåa östervågors famn Jag med ett jubel ulan namn Får vaggas in uti din hamn Vid nordanvindens sång. Några år efter återkomsten från södern företog fru L. med sin dotter en ny resa, men denna gång till norden, där Norges storslagna natur under vidsträckta fjäll mäktigt anslog henne. Ännu ett år senare ställdes färden, 1878, till världsexpositionen i Paris och därifrån till Spanien, och öfverallt gjordes bekantskaper för lifvet och intressanta studier; ännu i ålderns dagar dröjde fru L. gärna vid minnena, från dessa många och långa resor. Omsider nalkades dock äfven för denna själsstarka, mångsidiga kvinna den tid, då hemmets stillhet blef för henne det bästa af allt, och då det yttre lifvet med sina brokiga taflor alltmer uppgick i det inre lifvets stilla begrundande. Allvaret hade ju alltid utgjort ett grunddrag i hennes karaktär, men detta allvar så att säga kristnades alltmer och gaf på samma gång en allt större mildhet och innerlighet åt hela hennes väsen. Hon talade ej mycket om hvad som föregick inom henne, men att hon alltmer mognade för den stundande skörden var tydligt för alla, som sågo henne. Ehuru hon undgick den slapphet, som ofta följer en hög ålder, kände hon sig dock trött och längtade efter hvila. Bland hennes efterlämnade papper har man funnit följande med öfverskrift : Längtan. Red mig bädden, jag vill gå till hvila! Jag är trött och längtar efter ro. Som den rädda dufvan vill jag ila Undan stormen till mitt lugna bo. Ondskans pil med giftbestrukna udden Hinner ej den fristad dit jag flyr. Mot den enkla, hvita hufvudkudden Får jag slumra, till dess dagen gryr. Skuggan växer: aftonsolen skrider, Bleknande, igenom västerns port. Vid det ljus hon i sin nedgång sprider, Smått blir mycket, som förr syntes stort. Jorden med sin glädje, sitt bekymmer, Som en dunstbild jag försvinna ser, Men ju mer i dälderna det skymmer, Höjderna förklaras desto mer. Ren jag känner aftonfläktar friska. O, de komma ifrån grajvens nejd. Tröstande de till mitt hjärta hviska Om en ro, ej störd af jordens fejd. O, hur längtar ej det trötta hjärtat Till det sista hvilorummets frid, Aldrig mer af ondskans anfall smärtadt, Aldrig blödande i lifvets strid. Står ett enkelt kors på sofgemaket, Där jag hvilar, utan namn, i ro, Ur min aska från det gröna taket Skall den enkla passifloran gro. Djupt i mullen hon sin rot skall binda, Men när hon i dagen träder fram, Liksom bönens armar skall hon linda Sina rankor omkring korsets stam. Därför kom och red mig slummerbädden, Sista hvilorummet mig bered! Om ock skuggor samla sig kring brädden, Strålar lodrätt sänka sig dit ned. Snart ur tidens natt, som är förgången, Uppgår evighetens morgonsol, Då jag vaknad stämmer in i sången, Segersången inför Lammets stol.
På sidan nämns Gustaf I, Bernhard Elis Malmström, Thomas Moore
Källa: Project Runeberg · ·























































































