Sida 225
Juli, nr 28–30
1897 IDUN 221 I Stockholm. Små utställningsfunderingar och litet annat smått och g-odt. För Idun af Lovisa Fetterkvist. Bref VIII. Ingen människa har tid att skrifva om utställningen i dag. Jag är sä full af journalistkongress, att det inte går mer i mig. Inte att jag fick vara med, annat än »utvändigt», förstås — jag var alldeles för tarflig — men »utvändigt» har jag varit med från början till slut. Ungrarna fick jag inte se ändå, efter de kom nattetid och med båt, men det kunde inte hjälpas; jag hann verkligen inte' mer än att passa tågen, men dem passade jag riktigt. När vagnarna rullade in på perrongen, med fönstren fyllda af mörka journalisthufvuden? O! —• Och sedan vid Operaterrassen? Ack! Visserligen ösregnade det, och var mitt enda skydd ett af stormen utoch invändt paraply, men hvad gjorde det! Jag fick ända se några kongress-paraplyer (hela) och dito ben, som likväl försvann mycket hastigt. Tydligen var det här journalistfolket inte vandt att ta sig vatten öfver hufvudet på något vis! Dagen därpå stod jag klockan 10 i kö utanför Riddarhuset, hvarest Hans Majestät var så nådig och högst Egenhändigt öppnade kongressen till de kommande dagarnas id. Inga andra journalister än de allra finaste, »två och tre stjärn-journalisterna», fick vara närvarande, som rättvist var. Om någon människa tror, att det är tråkigt stå i kö, så tror de miste. Roligt är det, pin roligt, åtminstone när solen skiner och man har de skönaste kungliga hästar och vagnar att fröjda ögonen med. Det enda lilla obehaget var, att polisen så ifrigt höll oss i ordning, fast vi stod som lam, men någon nytta måste den väl göra, kan jag tro. Bredvid mig hade jag en halfherre, som såg ut som en tysk gesäll, och framför mig, två arbetsklädda svensk-amerikaner med tålig uppsyn, anförda af en »helsvensk», i kort rock, tre urkedjor öfver västen och händerna så i byxfickorna, att man inte alls begrep, hur han någonsin fått på sig det plagg hvari fickorna sutto. »Pass på, pojkar,» sa’ han »när Majestätet kommer! Grannare karl finns inte i Sveriges land ! » »Hos oss är vi lika granna every en,» sa den ena svensk-amerikanaren. »Det är republik!» sa’ den tyska gesällen. »Kraxa inte, korp,» sa’föraren. »Du kraxar fult ! » I detsamma kom en ofantligt grann lakej med plymager på hufvudet ut på Riddarhustrappan. »Hvem är den där?» frågade svenskamerikanaren. »En sådan där pag» (han sa’ hårdt g!) som de kungliga har hängande efter sig alltjämt. » »Hvarför ha de det då?» »Bra att ha’ vid attentat,» sa’ tysken. »Förstår ni? Vid sådana attentat som vi socialister ...» »Hos oss finns inga andra »ister» än blåbandister», sa’ föraren, »och de gör inga sådana attentat, de. Men titta på den där, som nu kör fram, pojkar! Det är en viktig en, må ni tro. Kör han ’kull med majestätet, så vipps! mister han nacken. Därför kallas han »lif-kusk», ser ni! Det är samma med »lifmedikuskarna», de där som sköter Majestätet när han är sjuk.» »Mister de nacken de med?» »Inte precis, inte, men nog få de det hett, om det går illa — isynnerhet om det skulle gå illa med den här, ser ni, ty San är älskad! » »Evangeli anda lefver än i old Sverige,» sa’ nu den andra svensk-amerikanen, som hittills inte öppnat mun. »Lefver upp innan ...» Han sänkte hufvudet. »Men den här kongressen, hvad är det, du svenske?» frågade den förste talaren. Svensken spottade, flyttade hatten upp och ned genom att röra på pannskinnet — händerna rörde han inte — och såg betänksam ut. »Det är väl något af det där nya onda, som ska’ öfvergå världen, innan dommen kommer,» sa’ svensk-amerikanaren numro två. »Just så, just så,» sa’ föraren, tydligen nöjd med hvad förklaring som hälst, bara han slapp ge någon. »Pass på, pojkar! Nu kommer han!» Och så kom »Han» ut i solljuset med kongressen myllrande bakom sig som en bisvärm. »Jag tror det är en Kung som duger?» sa’ svensken stolt. Amerikanarne såg betänksamt belåtna ut, människorna hurrade (nästan,) jag neg så fort jag någonsin hann, och så snodde jag af till Riddarholmskyrkan för att försöka tränga mig dit in på samma gång som kongressen, men pytt, dög jag till det. Nej, Stockholmskorna är alldeles öfverlägnsna i vissa fall, det måste erkännas. Nå, det gjorde inte så mycket, efter kongressen och jag skulle mötas på simuppvisningen kl. 4. Det gjorde vi med. Men där blef jag så konfunderad af .. . Ja af hvad, hör inte hit. Men visst är, att inte skulle jag vilja se mina flickor flyta omkring så där som magneter eller maneter, bekikade af hundratals mäns ögon. Vattnet är visserligen rent, men ögonen . . . På kvällen var Stockholms stads fest. Min snälla, rara redaktör hade gjort allt för att fuska in mig i något hörn på de andra festerna, men förgäfves ; men hit fick jag komma och Gustaf med. Jag hem som en pil till Ruffen med underrättelsen. »Femtio kronor paret», sa’ Ruffen. »Gud bevare mig» sa’ jag, »hvad ska’ man knnna äta för deth> Nu rådslog vi länge, resultatet blef, att jag skulle gå ensam, efter vi båda tyckte, att 50 kronor var för stora pengar att ge ut till en fest, och Ruffen ju inte behöfde gå, han! Sedan gnodde jag i väg till Broman, för att beställa mig en kostym. Grufligt hygglig karl — (En karl som ’skräddar’ fruntimmersdräkter ! Det skulle inte duga i Jockmock, minsann! !) men ofantligt envis. Jag ville ha en sidenklädning med släp, men det sa’ han inte var »lämpligt». »När är släp då lämpligt?» sa’ jag, »om inte på en världsfest, där man kostar 50 kronor paret». Han skrattade, men något släp fick jag inte ändå, d. v. s. han öfvertygade mig, och så ’antog’ han att jag skulle ha hatt. »Hatt på en »hufvudenas’ fest?» sa’ jag. »Åhnej, fullt så norrländsk är jag inte.» När jag skulle gå på festen på kvällen, grät jag och tog adjö af den älskade Ruffen, som det varit ett adjö för lifvet, och det fast klädningen var utsökt och plymerna, jag skulle ha på håret, klädde mig riktigt bra. »Det finns förstås värdar och marskalkar, som tar emot och presangterar folk för hvarandra», sa’ Ruffen. »Så inte behöfver du vara ängslig, gumman lilla.» »Visst finns det det,» sa’ jag, »men ändå så . . .» »Och så ska’ jag stå i trädgården, så du kan nicka åt mig litet emellan, hä, hä!» »Lofvar du det heligt?» sa’ jag. Ruffen lofvade det så »heligt», som om hade varit 20 år — och jag med — nog tack vare klädningenl (Ah, hvad männen är rara ändå, som är sådana fasligt svaga käril!) Emellertid couragerade det där upp mig betydligt. När jag i tamburen hos Berns böt ut hatten mot) hårklädseln, som verkligen var imposangt, jag har själfvalt den, tyckte jag att dörrvakaren-fnyste till så eget. »Har herrn snufva?» sa’ jag fryntligt, ty nu var jag solsken tvärs igenom igen. »Jaså inte? Ja, då blir det väl snufva af då, bäst dricka kamomillté i tid.» Därmed seglade jag af in i salen, fast besluten att inte bära mig åt som ett våp igen, utan att genast presangtera mig för en af värdarna och — Men det fanns inte ens en half värd att presangtera sig för, och hvad marskalkarna angår, så om de fanns, så inte fanns de där! På ömse sidor om långa bord stod och satt herrar och damer — allihpoa i korta klädningar och hattar! ! Det såg jag fast jag inte såg något annat. Det blef en svår vandring. Jag höll kurs rakt fram, efter den riktningen är min naturliga, och försökte hålla modet uppe genom att tänka på, huru det skulle ha kännts, om jag titt på köpet haft det så saknade slä pet rasslande efter mig, Och ingen Ruff stod i trädgården, häller, (det såg jag med), efter den var afspärrad. I fonden var någonting konsertsalongsaktigt, men dit vå gade jag mig inte alls. Nu tyckte jag att plymerna snart nådde i taket, så växte de för hvar minut som gick. Jag försökte tilltala en kypare, för att få höra litet om värdarna, men jag måste ha sagt något alldeles bakvändt, ty karlen såg fullkomligt förvirrad ut. Ja, inte värdt tala med mig om indianska tortyrpålar efter detta, ty hvad betyder att indiansk tortyr mot att vandra mellan dubbla led af världens förnämsta män och kvinnor, med växande fjädrar på hufvudet, och inte ha en människa att hålla sig till ! ! Också kan väl ingen undra på, att jag skuddade Stockholms stads fest-damm af mina fötter? Det gjorde jag, och det med en fart! Bakom mig hörde jag . . . Nej, jag vill inte skrifva om det där ännu . . . såret är för färskt ! ! Lyckligtvis hade Ruffen inte hunnit gå hem ännu. Han tog mig till en källare bredvid, gaf mig vin och var så öm emot mig, att jag skulle älska honom dubbelt efter detta — om jag bara kunde! Sedan jag hämtat mig, och vi ordnat om min toalett litet, ställde vi oss »utanför» igen. »Ingenting går upp emot att känna sig vara på sin plats, gubben lilla», sa’ jtag och tryckte Ruffens arm intill min. Roligt rtl m Ds
■ d cS $-4 O > o td o os o w » —-O 22 JS2 «:0 5 eo 00 Smm o :o CD IS 13 § a cn r a-a •O CO > £ © «t-Ec 3
På sidan nämns
Källa: Project Runeberg · ·






































































































