Sida 226
Juli, nr 28–30
222 IDUN 1897 ten och hurrade, ett i ett, (för de olika folksångerna!) Till sist tog de hatten af sig för »Joachim i Babylon» med, och det kunde de gärna göra, efter ju Bellman verkligen var så godt som en kung i sitt eget rike. »Så mörka och magra de flesta är du,» sa’ jag intresserad. »Joo, så’nt här tar,» sa’ Ruffen. »Men titta på den där unga därborta; lian är hvit med besked —• och sådana ögon ! » »Det är visst en sådan där fin dö siccle», sa’ Ruffen. »Nog för nästa århundrade då,» sa’ jag. Ungrarna lär ha dansat nationaldanser på terrassen! (Jag undrar, livad som skulle förmå vår press att dansa nationaldanser på en vare sig in- eller utländsk terrass! ! !) Men det fick vi inte se, dess värre! Ja, en bra härlig kväll var det, fast nog var »titten» dyr, som »utvärtes-titt» betraktad! »Men aldrig sörja sprungen slant ! » Just som vi skulle somna, började Ruffen skratta. »Hvad är det?» sa’ jag. »Jooo . . .! Det kunde ju inte finnas några våra värdar!» »Kunde det inte?» sa’ jag förgrymmad. »Nej, ni var ju värdar själfva, vet jag. Ha ha ha ! ! » Och så var det ju — det begrep jag nu. Men i så fall kunde värdarna gärna ha tagit emot hvarandra, ty att ta emot sig själf, var rysligt!! Dagen därpå drack vi vårt eftermiddagskaffe på Saltsjöbaden, där pressen höll sin stora högtidliga festmiddag. Folksånger, angtusiasm och hurrarop igen. Men främlingarne hade lärt mycket sedan gårdagen ! Nu gick hurrandet med en kläm, som var riktigt svensk ! Dagen därpå stod Ruffen och jag i kö för att slippa in på Skansen. Här var kongressen alldeles oregerlig af förtjusning, och så var jag med. Ni skulle ha sett Gödde på talarestolen, med en eldröd vallmo bakom örat, dansbanan, full af ungdom, renarna, som aftecknade än konstnärligt, än vanligt mot himlen, den nya terassen, stugorna, kryddlanden och naturen själf sen! Här skulle jag ha velat stanna hela mitt lif, men utställningen gaf kongressmiddag' på Hasselbacken, så det gällde passa sig för att få ett bord. (Utanför, förstås!) Genom tur, lock, pock och drickspengar lyckades det oss verkligen att eröfra ett par platser, och efter två timmars väntan fick vi middag med. Den härligaste musik, angtusiasmen och tal och ofantligt med hurrarop! Klockan 10 afslutades middagen med en extra fest i »Gamla Stockholm». »Nog tycker jag, att jag borde ha kunnat få vara med pä den— åtminstone som folk,» sa’ jag, när Ruffen och jag pallrade af in på utställningsområdet. Men det fick jag inte, ty när vi kom fram, var vindbryggan (den andliga!) uppdragen, och min uppväckta vaktare i tjänstgöring, med musköten på axeln och uppsyn så barsk, att jag inte ens vågade visa fram min pressbok, hvilket för resten nog inte hade tjänat till något. »In ska’ jag ändå», sa’ jag, och in kom jag. På hvad sätt vill jag inte berätta, ifall det skulle bli polissak af det. O, Gamla Stockholm, så lefvande du var den kvällen i half-ljuset — så pittoresk, så allt vackert som finns! Jag skulle ha njutit ofantligt, om jag bara inte känt mig som en tjuf. Men det gjorde jag nu, och därför så — — Strax till höger på »Storgatan» var en »Bodega», (kommer väl af bodegare, kan jag tro!) med öppna fönster, målningar på väggarna, grofva bord, med bastomhöljda flaskor, och i ett hörn en ung italienska, som vid gitarrknäpp sjöng hemlandstoner för italienarna, hvilka böjde sig som vassstrån för vinden, så klappade de i händerna och ropade »brava, brava» ! (De hade inte lärt sig att säga bravo än!) Det var glädje utan borde forntid och eftertid det, just som glädje hör vara för att friska upp trötta sinnen. På en hög smal trappa, klädd med olikfärgade skynken, stod en trollkarl i hög mössa, vid kaftan och långt, hvitt skägg, undrande som om allt det främmande bullret nyss väckt upp honom ur en hundraårig sömn, medan ur de mörka butikerna högtidsklädt forntidsfolk skyndade fram mot ’Stortorget’, där stora bord var hopslagna af bräder och tätt besatta med bägare af tenn, som oupphörligt fylldes på af beskäftiga småjungfrur, medan svenner betänksamt tappade skummande öl på ’stånkor’ från ett jättefat på jättefot. Handtverkare arbetade brådskande vid små bord, och under tjut och skratt tumlade en flock brokiga gycklare öfver torget. Och så hela denna mörka strimma af nutidsfolk, som blandade sig och ändå så fullkomligt skilde sig från forntidsfolkets färgstarka dräkter ! Jag hade nog glömt mig kvar alldeles, så förtjust var jag, om jag inte i detsamma fått se ett par bekanta och känt mig så lik en tjuf igen, att jag ögonblickligen »smet af» ut till stackars tåliga, arga Ruffen, som just höll på att smita från mig, så förgrymmad var han öfver mina »eviga upptåg». Dagen därpå for vi — förstås — till Drottningholm, där Hans Majestät med en glänsande fest lär ha upptagit pressens skrå bland ridderskapet och adeln. Den festen blef den mest oförgätliga af alla — äfven för oss »utanför-folk.» Illumination, musik, glädje i hvar vrå, och så det härliga slottet och parken att se på. Hade jag bara kunnat få höra kungens tal genom en fonografslang, så skulle allt ha varit fullkomligt. Morgonen därpå kände jag som bly i hela kroppen, och fotterna ville alls inte gå i kängorna, men hur det var, så pallrade jag mig ändå upp klockan 8 för att få se kongressen samlas till allvarligt arbete. Men inte en medlem såg jag — jag hade nog kommit för sent ändå! I går for de efter sitt trägna arbete i upplysningens tjänst. Ack!! Ja oförgätliga har dessa fyra dagar varit — och så instruktiva — äfven för mig. Hvad ska’ de då inte ha varit för dem, som varit innanför! Och så nu efteråt alla dessa vackra och tacksamma ord, som flyger öfver världen! Ja, det säger jag, ska’ jag slå mig på att hylla någon, så ska’ det efter detta bli pressen, ty det lönar sig. Men nu på en tid kommer jag nog inte att hylla någon annan än min soffa. Doktorn sä ger att. . . Men hvad betyder ett par svullna ben och fötter, när de svullnat i världspressens tjänst ! P. S. Mycket viktigt ! ! Det är inte Gunnar Wennerberg, som målat Hortensiaflickan, utan hans son! Jag skäms rysligt öfver misstaget, men det är så med stora mäns söner: man kommer så sällan i håg att de finns. Men håller den här unga herrn hvad han lofvar, så kommer han nog snart att slå sin store fader ur brädet — åtminstone inom flickfacket. Det tror jag säkert! ------- *------- "Qr skuggornas värld”. IV. Frenologen. £ n vacker vårmorgon i början af 1850- talet befann jag mig å Mosebacke terrass för att njuta af utsikten öfver hufvudstaden, där det bullrande lifvet ännu icke kommit sig i full gång. Djupt under mig utbredde sig det härliga panoramat af staden mellan broarna med Norrmalm längst i fonden. Vid skeppsbrokajen lågo sida vid sida i tre linier bakom hvarandra segelfartyg och ångare. Från många af de förra skimrade i morgonsolen åtskilliga hvita segel och från de flesta af de senares skorstenar uppstego tunna rökpelare. På strömmen, så långt ögat kunde se åt saltsjösidan, rörde sig ut- och ingående fartyg. Till vänster hade jag Mälaren med ett vimmel af skutor för segel och ånga. På Munkbron ökades oupphörligt skaran af köpare och säljare. Slottet framstod för mig i den klara morgonluften om möjligt mera imponerande än vanligt. De många kyrktornens spiror glimmade i solskenet. På Skeppsbron myllrade af åkande och gående. Sådan var den tafla, hvilken jag hänryckt stod och betraktade, lutad mot ett skrank. Vid det jag vände mig om, hade jag strax bakom mig en äldre herre och i dennes sällskap ett fruntimmer, honom vida underlägset i ålder. Dessa tycktes liksom jag njuta af morgonens uppfriskande luft och det hänförande sceneriet. Utom oss tre var terrassen folktom. Af ungdomlig respekt tog jag af mig hatten för det för mig obekanta paret. Min hälsning besvarades vänligt, och efter ett kort utbyte af våra intryck af de vyer vi hade framför oss presenterade jag mig till namn och lefnadsyrke. Det senare hörde till de mera obemärkta litteratörernas föga afundsvärda samhällsställning. Helt annorlunda var förhållandet med den äldre herrns : han var den af hela Stockholm kände och i den vetenskapliga världen erkände professor Gustaf Magnus Schwartz, teknologen och frenologen, en liten gubbe med grått hår, magert ansikte och forskande ögon af liffull glans. »Här är min hustru,» sade han och visade med en gest på damen i sitt sällskap. Denna hade, efter hvad hennes biografi i framtiden skulle upplysa mig om, föga öfverskridit det trettionde året, var smärt och blek med långlagdt ansikte, hög och bred panna samt själfulla, milda ögon. »Jag hör, att min herre sysselsätter sig med författareskap, » fortfor professorn. »Detsamma är också fallet med min hustru, som börjat därmed göra sig små inkomster, hvilka hon äger använda fullkomligt efter eget behag.» Den unga frun visade sig förlägen öfver att sålunda få sin blyga talang röjd, och icke anade jag då, att hon inom få år skulle
På sidan nämns Gunnar Wennerberg, Gustaf Magnus Schwartz
Källa: Project Runeberg · ·






































































































