Sida 185
1898 IDUN 181 punkt sättas, och vi anse att tiden därtill nu väl kan vara inne. En del goda uppslag och beaktansvärda synpunkter i det öfverblitna materialet skola vi emellertid tacksamt bevara för framtida användning. Yårt uppriktiga tack bringa vi nu också alla, som med sina inlägg bidragit till den viktiga frågans mångsidiga belysning. Yi ha oväldigt sökt låta de mest skiftande meningar komma till tals, och vi hoppas att våra läsarinnor skola hålla oss räkning för denna vår opartiskhet, liksom att enhvar just därigenom skall finna, att hon dock till sist haft någon liten personlig behållning från denna »andarnes sammandrabbning». Återstår nu att utdela de femtio kronor, vi utfäst till premier. Därvid kan man antingen tänka sig hela summan tilldelad en enda insändare, om någon sådan skulle anses däraf förtjänt framför alla andra; eller också kanske beloppet anses böra delas i ett par, tre eller flere pris, som tillfalla de inlägg, våra läsarinnor anse mest beaktansvärda. Vi bedja därför alla för saken intresserade att ofördröjligen och senast före den 25 dennes till redaktionen insända sin omröstning samt därvid uppgifva nummer på det eller de inlägg, de anse prisvärda, likasom prisets belopp. Och skola vi sedan, med ledning af denna omröstning, verkställa premieutdelningen. Stockholm den 10 juni 1898. Red. af Idun. -------*-------- Kuncjamoder. Ett sjuttiofemårsminne. »Högsommar det var, när honförst steg i land Vid, Djurgårdens ekar en kväll. Det var dag utan natt, det var jubel på strand, Det var jubel i slott och i tjäll.» ^^å lyder sagan om den unga furstinnas hitkomst, hvars älskliga bild i dag hälsar Iduns läsarinnor här ofvan. Som löftets brud i vårens skrud landsteg prinsessan Josefina på Sveriges jord den 13 juni för sjuttiofem år sedan, och den 19 i samma månad förenades hennes öden med arftagaren till nordens koimngakronor. Ofver det unga kronprinsparet Oskars och Josefinas första bekantskap ligger något romantiskt. När dåvarande kronprins Oskar hade fyllt tjugutre år, önskade hans höge fader på det bestämdaste att sonen skulle välja sig en maka. Kronprinsen företog i anledning häraf en utländsk resa och besökte under denna flera europeiska hof. Valet gafs honom emellan många höga furstinnor, men för en person med kronprins Oskars upphöjda karaktär var det motbjudande att ingå en förening af tom beräkning. Den, som han ville hemföra som landets blifvande drottning, måste vara hans hjärtas utkorade brud. Från hof till hof hade konungasonen färdats, utan att finna henne som hans unga hjärta månde betvinga. Brefvet, som hans fader gaf honom vid hans afresa samtidigt med en dyrbar ring, var af följande lydelse, en vidsträckt fullmakt för en blifvande konungs val af maka: »Det hvarvid jag hufvudsakligen fäster mig, den betraktelse som hos mig träder framför alla är din lycka. I denna förena sig alla mina önskningar, och jag beder försynen leda dig på den väg, där du skall finna henne.* Drottning Josefina som kronprinsessa. ■ Och försynen förde Karl Johans son till Eichstädt, till hertigen af Leuchtenbergs hof. Här skulle han finna bruk för sin faders afskedsgåfva. Men så tänkte han ingalunda själf vid sin ditkomst. Bland de första ord, som han då yttrade till prins Eugène, voro dessa: »Ej som friare anländer jag hit, utan för att personligen lära känna en furste, som är lika utmärkt genom sina dygder som genom sina ärofulla handlingar. » Många dagar försvunno dock ej, innan det just var som friare, som gästen, prinsen från sagolandet uppe i höga norden, vände sig till sin faders vän och gamle vapenbroder för att anhålla om hans dotters, den unga sköna prinsessan Josefinas hand. Budet om att bruden var korad, att ringen hade funnit sin rätta plats, gick som en löpeld genom nordanlanden, och med glädje gaf konung Karl XIV Johan sitt bifall till sonens val. Dottern till f. d. vice konungen af Italien Eugene Beauharnais och prinsessan Augusta Amalia af Bayern, henne, om hvilken den store människokännaren Napoleon en gång yttrade, att »hon var den skönaste och ädlaste prinsessan på sin tid», var väl värdig att med jubel hälsas som vår kronprins’ brud. Ett lyckligare val har väl sällan någon furste gjort. Den unga drottningen i skönhetens rike blef vår i samma ögonblick hon satte sin fot på den svenska jorden, först genom den makt som ungdom och skönhet i förening alltid gifva och sedan genom sina lysande inre egenskaper. Lätt kändes myrtenkronan i den sextoiiåriga brudens mörka lockar; och kärleken och lyckan gåfvo sina rika håfvor i fullt mått till det unga fursteparet vid tronens fot. Som de förenade rikenas kronprinsessa under tjuguett år hade Josefina god tid och många tillfällen att vinna sina blifvande undersåters hjärtan, innan den ännu ansvarsfullare platsen som drottning blef hennes, » Och sin krona hon bar, som den burits af få I konungens skimrande borg.» Särskildt för Sveriges kvinnor äro de år, hvilka hennes gemål Oskar I var konung, af stor betydelse. Sedan Birgers, jarlens tid, bar ingen härskare på tronen så tänkt och ställt för den svenska kvinnan som Oskar den milde, och väl är hans namn värdt att i tacksamt minne af oss förvaras. Och drottning Josefina står vid hans sida som det värdigaste föredöme af dotter, maka och moder. Hon ägde juveler och pärlor och guld, En prydnad i konungens borg, Hon ägde en hand, hon strödde dem huld Till lindring i armod och sorg. I femton år under ljusa och mörka dagar delade konung Oskars ungdomsbrud med honom tronen. Och hon fglide sin plats i de gyllne gemak Af konungens lysande borg.' Och i sjutton år öfverlefde sedan änkedrottningen sin höge make — Och livad kvinnan kan bära, hvem har det ej märkt Hos henne i konungens borg.» Ty rika voro dödens skördar och många, vid hvilka drottning Josefina här varit fästad med hjärtats varmaste band, gingo före henne till hvila i den gamla Biddarholmskyrkan, och från hennes sydliga hemland kom den ena sorgposten efter den andra om ömma förluster. Stor var drottning Josefina i medgången. Den konungsliga glansen och platsen på ärans och maktens höjder syntes henne endast som dyra förpliktelser. Och i motgången stod hon som den ädla, sig själf glömmande och uppoffrande kvinnan. En drottning, i med och motgång lika. Hennes makes högt uttalade åsikt, att »äfven furstar skola en gång svara på häfdernas allshärjarting», var äfven hennes. Silfverbrudens krona räcktes drottning Josefina af hennes älskade gemåls hand. Guldkronan åter af, tvänne tacksamma folk den 13 juni 1873. Svenska akademien hade i anledning af denna högtid låtit författa ett äreminne, som bland annat innehöll följande: »Se, maj har åter löfvat våra lindar, Hör, vakteln slår ännu på lummig strand — O, det var då du kom med vårens vindar Och kom med svanorna till sagans land. Head skalden sjöng för femtio år tillbaka Om väntad gäst, om kungasonens maka, Ditt hela lif det nu beseglat har, Och halfva seklet är dess återsvar. Du blef hvad skalden drömt, livad Norden velat, Du blef så svensk, som någon infödd var, Du led vår sorg, du har vår glädje delat.» — Tvänne år efter denna för hennes hjärta och hennes land dyrbara fest slumrade änkedrottning Josefina in i döden med dessa betydelsefulla ord på sina läppar: »Hvad jag är lycklig! Nu går jag hem! Jag tackar dig, min Gud!» På kransen som ende efterlefvande soDen, vår nuvarande konung, lade på hennes kista, stodo dessa ord : » Välsignaät vare min moders minne», och Nordens folk instämde i sin konungs ord med: Välsignadt vare vår moders minne ! Adelaide IIauchhoff. ------- ❖------- En viktig uppfostringsfråga. Met var en för uppfostrare särdeles betydelsefull fråga, som Kvinnoklubben i Stockholm bragte under debatt vid sin förut omnämnda diskussionsafton d. 18:de sistlidne maj. »Hvilka fordringar böra ställas på undervisningen i naturkunskap för flickor», så lydde ämnet för diskussionen,
På sidan nämns Karl XIV Johan, Oskar I
Källa: Project Runeberg · ·






































































































