Sida 400
396 IDUN 1898 rekt genom arbete och sparsamhet i hemmet, det förslog ej längre, barnen växte opp, deras behof ökades och mannens inkomster voro lika små, som när de gifte sig. Nej, det måste vara en direkt penningförtjänst! Hur hon grubblade och funderade, så återstod endast en utväg. Mannen hade föreslagit, att de skulle taga emot spisgäster, hon hade en särskild talang att laga god och billig mat, så att det borde bli bra förtjänst. Några af hans kamrater hade till och med gjort förfrågning, om de ej kunde få komma, men hon hade uppskjutit afgörandet tills vidare. Det var henne så motbjudande med dessa främlingar. Deras lilla lugna, lyckliga hem, där barnens läxläsning, lek och skratt omväxlade med de förtroliga kvällstimmarne, när hennes man läste högt ur en bok eller tidning. Allt skulle sopas bort, eller helt och hållet mista sin karaktär; hon skulle bli upptagen vid spiseln nästan hela dagen och måste tänka på mat och åter mat. Fanns det då ingen annan utväg? Jo en, men den vågade hon knappast tänka sig. Det var ju ingen möjlighet, att hennes ungdomsdröm skulle kunna uppfyllas, och ändå! Att få behålla sitt hem för sig själf, utan störande ingrepp, att få använda en del af den tid, som nu plottrades bort på småsaker, för att vid skrifbordet gifva form och lif åt det, som rörde sig djupast inom henne. Det vore att lefva helt och fullt. Hon hade alltid skrifvit, men alltid i smyg, stjälande några minuter från symaskin och kök, men nu skulle det visa sig, om hon hade rättighet att fritt taga denna tid, om den kunde ge henne reel valuta, eller om den fortfarande endast skulle utgöra hennes privata säkerhetsventil. Gårdagen hade afgjort det, men var dei möjligt att Svenska akademien bland ett halft hundradetal täflande just tillerkänt hennes diktsamling priset? Hon visste att hennes make ej tänkte på någon högre belöning än ett mention honorable, ett hedersomnämnande, men för henne var det för litet. Konkurrensen var stor, det gällde allt eller intet. Nattens timmar skredo, den ena omgången efter den andra af mörkbruna, glänsande vörtbröd radades upp på köksbordet, och klockan tre gick hon slutligen och lade sig så trött, att hon genast somnade. Då hon- vaknade, höll mannen på att kläda sig. »Jag får lof att skynda mig ut efter ’Postgumman’,» sade han, i det han muntert nickade åt henne. Det dröjde fem minuter, det dröjde tio, det dröjde en hel kvart, så hör hon honom komma med stormsteg uppför trapporna. »Mor! mor! barn, barn! Kom hit! Mamma har fått hedersomnämnande af Svenska akademien. Hör bara,» och med rösten skälfvande af rörelse läste han: »Bland öfriga täflingsskrifter har akademien velat med hedersomnämnande utmärka i främsta rummet n:r 10, en samling dikter utan gemensam titel med afseende å det okonstlade behag, den känslans uppriktighet och skärhet, hvilka röja sig i dessa sånger från hemlifvets stilla krets, särskildt sådana som ’Min skatt’, ’Julstämning’, och ’Uppfostran’.» Det var som om hon invärtes krympt ihop. Så var det då slut med alla förhoppningar. Det var en lång arbetsdag, som aldrig tycktes vilja taga slut, men när alla sofvo, kom natten med tystnad och ensamhet. Hon steg ljudlöst upp, klädde på sig och smög sig ut ur sängkammaren. Hon måste tillkämpa sig resignation. Det var, som om hon velat skrika högt, men de tunga suckarna fingo ej af någon höras. Då familjen möttes vid frukostbordet, anmärkte pappa, att mamma såg så blek och trött ut, men hon skämtade öfver barnens strykande aptit och frågade, om de ämnade äta upp allt julbrödet före jul. Och när pappa gick till sitt arbete, följde hon honom ut i den mörka tamburen och sade liksom i förbigående: »Vet du, jag har tänkt pä det där förslaget med spisgäster, det är nog inte så dumt. Vi kunna ju försöka från och med den första januari.» »Min kära lilla hustru!» han tryckte ömt hennes hand, »tror du bara att du orkar med allt?» Hon smålog tappert och sade : »Laga du bara att vi få många spisgästeT, jag skall nog sköta om dem.» A. B. Ett Caroline Östberg. P en konstnärinna, hvars bild synes här ofvan, kan, när hon nu i dagarna firar sitt kvartsekelsjubileum som sångerska och som scenisk artist, blicka tillbaka på en bana, mer skiftande och framgångsrik än de flestas. Om någon vid hennes debut hade förutsagt, att den unga sångerskan med den nätta och välljudande, men långt ifrån betydande stämman, som så käckt försökte sig som den muntra Anna i Webers Friskytten, skulle, efter att länge ha glänst som en af stjärnorna på operettens himmel, sedermera i ett dussin år med utmärkelse sjunga den stora operans alla mest röstkräfvande partier samt ännu efter tjugufem år äga röst nog i behåll att kunna segerrikt utföra en ansträngande prima-donna-repertoar, så hade ingen trott en så djärf spådom. Fru Östberg har emellertid förstått att göra det skenbart omöjliga möjligt. Af från början obetydliga röstmedel har hon genom ihärdigt arbete så att säga skapat den härliga, glansfulla och dock på smältande nyanser så rika stämma, som så länge varit hela vår musikaliska publiks förtjusning. Det är hennes lätta tongifning och fullkomliga herravälde öfver respirationen i förening med en särskildt de senare åren framträdande vis hushållning med stämman, som satt henne i stånd att bibehålla den så frisk och ung ännu in i en ålder, då de flesta af henne jämnåriga sångerskor få nöja sig med, hvad man artigt brukar kalla »les beaux restes», och samtidigt har hon i sin konst nått en musikalisk och vokal förfining, som ställt henne på tinnarna af templet. Om man nu för tiden hör vidt och bredt talas om sångkonstens förfall, hvartill det nog ofta gifves anledning, så kan man tryggt framhålla fru Östberg såsom ett exempel på, att dock ännu verkliga sångartister finnas, hvilka icke blott förstå att blända genom ett briljant, men ytligt tonfyrverkeri, utan äfven att fängsla genom föredragets gedigenhet, klarhet och musikaliska nobless. Det berättas, att i början af 1870-talet världsberömda sångerskor som Kristina Nilsson icke tordes hit af fruktan att fördunklas af den utom vårt lands gränser föga kända Louise Michaëli. Likaledes ha icke ens de mest ryktbara sångerskor, som vi här de senare åren haft tillfälle att höra, kunnat öfverglänsa fru Östberg, ehuru hon icke vunnit världsrykte; någon egentlig rival torde hon bland dem knappt ha ägt annat än i Marcella Sembrich, som hon för öfrigt i åtskilligt liknar, i det att de bägge främst äro, hvad man skulle kunna kalla klassiska bravursångerskor. Bland de sceniska gestalter, fru Östberg under sin långa teaterbana framställt, intagas hedersplatserna af de roller, hon utfört inom buffa-operau, för hvilken hon äger den afgjordaste begåfning. Jag tänker då mindre på hennes operett-tid och på de gestalter, hon då skapade, icke heller på hennes första tid vid kungl. teatern, utan jag afser närmast de gestalter, som hon under sitt sista skede framställt. Hennes populäraste roll inom buffa operan är fru Ström i Nicolais »Muntra fruar», en roll, som hon för första gången utförde redan för 22 år sedan, alltså under sina första teaterår, men som hon sedan dess utarbetat till en fullt individuell figur, en frisk och saftig buffa-typ, på samma gång som hon naturligen sjunger partiet med den elegantaste koloratur, det mest briljanta föredrag. Utmärkt är hon äfven som Marie i »Regementets dotter», och som Martha, två bland hennes mest lyckade framställningar, där hon äfven har väl begagnat tillfället att visa hela glansen af sin sångkonst. Ett litet mästerstycke i sin art — låt vara, att denna icke står högt på konstens rangskala — var äfven hennes roliga, automatmässiga docka i »Hoffmans sagor»; Icke lika obetingadt har fru Östberg alltid lyckats inom den seriösa operan, där hon understundom brustit i förmågan att individualisera, hvilken som bekant blott alltför sällan stå opera-artister till buds. Särskildt i att uttrycka starkare känslor och lidelser lyckas hon emellertid i allmänhet väl, och äfven för det veka, rörande/ömma, resignerade har hon de senare åren lyckats finna uttryck. Framför allt i operan »Mefistofeles» förmådde hon att i fängelsescenen som Margaretha inlägga både dramatisk kraft och ett rörande uttryck, en gri-
På sidan nämns Louise Michaëli
Källa: Project Runeberg · ·






































































































