Sida 19
2. Den senare riktningen inom den grekiska astronomien, Kopernikus och det kopernikanska varldssystemet
IS
DEN SENARE GREKISKA ASTRONOMIEN. 19
af himlakropparnas afstånd, stjärnorna bestämdes till sina lägen och infördes i kataloger, nya instrument för iakt- tagande af himlakropparna uppfunnos o. s. v. Akademien i Alexandria ägde ett ofantligt bibliotek, som mot slutet af akademiens tillvaro till största delen genom brand för- stördes, dels vid ett anfall af de kristna under en ärke- biskop Theodosius, dels vid ett senare tillfälle, då Alexandria eröfrades af muhamedanerna. Här är icke platsen att ut- förligare redogöra för den mängd intressanta resultat af en hög bildning, som oaktat denna förstörelse nått till eftervärldens kunskap. Vi skola blott antyda några af dem, som omedelbart beröra vårt ämne.
Låtom oss, för att bättre inse halten af de nya astro- nomiska åsikterna, anmärka, att de Alexandrinska veten- skapsmännen insågo fruktlösheten af den föregående världs- förklaringen med alla dess kristallsferer, att de själfva kände sig vanmäktiga inför försöket att förklara himmelskrop- parnas rörelser såsom en mekanism, att de också afstodo från detta försök och i tålig bidan togo itu med saken praktiskt, observerande och undersökande, huru rörelserna i deras minsta detaljer voro beskaffade i värkligheten. De voro hvad vi kalla naturvetenskapsmän, och vädjade förut- sättningslöst blott till erfarenheten — dock med ett undan- tag. Där uppstod nämligen aldrig en tanke på, att icke allt hvad rörelser hette hos himlakropparna, voro cirkel- formiga och likformiga. Detta var det antagande, från hvilket de utgingo vid sina försök att åtminstone genom geometriska figurer eller genom beräkning återgifva det värk- liga förloppet af rörelserna med deras oregelbundenheter.
Hvilka voro då dessa oregelbundenheter? Där före- kommo tvänne slag. Först och främst fans det två himla- kroppar, nämligen solen och månen, hvilka värkligen rörde sig i cirkelformiga banor på himmelen, men icke likformigt, utan så, att rörelsen förändrade hastighet från punkt till punkt. Det är så det kommer sig, att årstiderna, som bero af solens årliga rörelse, icke äro lika långa, utan t. ex. vintern kortare än sommaren. Detta sökte man förklara på följande sätt. Solen rör sig visserligen 1 en cirkel och med jämn hastighet, men jorden ligger ej i cirkelns medelpunkt M (fig. 6), utan ett stycke däri- från i J (excentriskt). Oaktat nu solen på lika stora tider beskrifver de lika stora bågarna AB, BC, CD och DE
Källa: Project Runeberg ·