Sida 20
2. Den senare riktningen inom den grekiska astronomien, Kopernikus och det kopernikanska varldssystemet
HH + I 3 | vå
” i i a 1 EN
4055 RR RAR POS SRB ÄRAN FART NASSA
he
äre ln
20 JORDEN OCH SOLSYSTEMET.
0. 8. Vv., så blifva som man ser af figuren, de motsvarande vinklarna vid jorden ab, be, ed och de olika. Sålunda kommer det sig, att dess rörelse, från jorden sett, synes vara ojämn. Detta är innehållet af den s.k. excenterteorien. De öfriga himmelskropparna, planeterna, företedde dess- utom en annan oregel- bundenhet. Vi hafva om- nämt huru planeten Venus äfvensom Merkurius sy- nas skrida fram och till- baka omkring solen och sålunda vända i sin rö- relse : i tvänne punkter (stationspunkter). — Något liknande gäller äfven de öfriga planeterna. De skrida visserligen största delen af himmelen rundt 1 cirkelformiga banor, men Fig.9b. då de komma till den trakt
af himmelen, som ligger
midt emot solens plats (é
opposition mot solen), så beskrifva de en slinga med två vänd- eller stationspunkter A och B (fig. 7). Huru förklarades nu dessa afvikelser från den rena cirkelrörelsen? Låt oss t. ex. taga planeten Venus. Man tänkte sig då först en punkt S (se fig. 4) med likformig rörelse beskrif- vande en cirkel omkring
den fasta jorden J /fde-
ferentcirkel). Denna punkt
SE 3 S tänkte man sig såsom | Å medelpunkt för en ny
cirkel (epicykel = "cirkel Fig. 7. på cirkel"), i hvilken pla-
neten V tänktes röra sig
likformigt. Det är nu
tydligt, att om S låge stilla, så skulle planeten V från jorden synas svänga fram och tillbaka mellan två vändpunkter, som i fig. motsvaras af A och B. Men det är klart, att detta fortfarande blir fallet, äfven om punkten S med sin epicykel rör sig långsamt framåt i sin deferentcirkel. För att till fullo förklara den skenbara rörelsen, behöfde man ytter-
Källa: Project Runeberg ·