Sida 7
1. Den äldre riktningen inom den grekiska astronomien, det pytagoräiska världssystemet samt Kopernikus’ förelöpare
( FR og re 3 POS Ae dh ke SR
CDAEAT ka BA ek and 0 UL
Ye | '
BRÖD)
(da SS
IV
DEN ÄLDRE RIKTNINGEN INOM DEN GREKISKA ASTRONOMIEN. 7
solen och stjärnorna gingo ner vid synkretsen, släcktes de 1 vattnet och simmade sedan rundt omkring jorden för att därefter ånyo tändas och gå upp på sina gifna ställen. Från denna barnsliga ansats till förklaring stammar en fortgående utveckling hos Thales” lärjungar och efterföljare. Sålunda ersatte Anaximander detta hvalf med ett klotformigt skal, som från alla håll omslöt den i alla händelser såsom platt uppfattade jorden. Detta skal förestälde han sig bestå af genomskinlig kristall och utanför det samma lågo sol och måne. Såsom ett stort framsteg kan betecknas, att han tänkte sig jorden utan underlag, fritt sväfvande i hvila, emedan den, såsom belägen i sferens (= klotets) me- delpunkt, "icke hade skäl att mera falla åt det ena hållet än åt det andra". En annan af Thales” efterföljare, Anaxa- goras, var den förste, som påvisligen tänkte sig himmels- sferen vrida sig såsom ett helt kring sin axel (rotera), hvarigenom alla stjärnorna under dygnets lopp kommo att beskrifva cirklar än öfver jorden och än, sedan de gått ned, under jorden. Af ett meteorstensfall skall han hafva blifvit brakt på tanken, att solen, månen och stjärnorna voro da- nade af samma ämnen som jorden och följaktligen tunga. Att de, det oaktat, icke nedföllo på jorden ansåg han bero däraf, att de befanno sig uti en kringsvängande rörelse kring denna. Från Mindre Asien, där A. tillbrakte sin första tid, flyttade han sedermera till Greklands hufvudstad” Aten. Här blef han åtalad för att hafva förnekat gudarnas imflytande vid stjärnornas rörelser, fängslades och dömdes till döden, men räddade sig genom att fly.
Innan vi öfvergå till det närmast följande utvecklings- skedet, som representeras af den s. k. Pytagorärska skolan, skola vi korteligen anföra hufvuddragen af stjärnornas sken- bara rörelser på himmelen, sådana som de omedelbart te sig för oss och som man redan under forntiden hade iakt- tagit dem. Först och främst ser man, att det stora fler- talet stjärnor från dag till dag och från år till år befinna sig i samma ömsesidiga lägen; de äro, hvad vi kalla fiz- stjärnor, och man grupperade dem för öfversiktlighetens skull redan i gamla tider i s. k. stjärnbilder såsom de allom bekanta Stora björnen, Orion o. s. v. Alla dessa stjärnor hvälfva sig för hvarje dag rundt med himmelen i vidare eller smärre cirklar. Men ibland dem finnes en stjärna som icke (för ögat märkbart) rör sig, utan ständigt
Källa: Project Runeberg ·