Jorden och solsystemet : några blad ur historien om vetenskapens strider

DEN ÄLDRE RIKTNINGEN INOM DEN GREKISKA ASTRONOMIEN Ö

och månen röra sig på himmelen och detta, såsom iaktta- gelsen ger vid handen, i motsatt led mot himmelens och deras egen dagliga rotation. Om man från dag till dag prickar in månens läge bland: stjärnorna på en himmelsglob, så finner man, att den på en månad rör sig rundt om him- melen i en cirkel. Samma förhållande äger rum med solen, under ett år. Denna solens bana benämnes ekliptikan. Detta ord, som kan Jöfversättas med "förmörkelselini- en'', har blifvit valdt därför, att förmörkel- j Ser: Antrala, just.då,,;- Five när månen i sin bana korsar ekliptikan; är t. ex. solen händelsevis i samma punktaf eklip- tikan, så uppstår en solförmörkelse. Denna solens bana samman- faller ej med ekvatorn, utan bildar emot den Kring ögat J, såsom medelpunkt, himmels- senare en vinkel, Som sferen med ekvatorn och ekliptikan med kallas ekliptikans obli- solen (0), samt zodiakbältet, inom hvilket

kvitet (suedhet). — Så- utom solbanan alla planetbanorna ligga. som solen och månen

sålunda skilja sig från fixstjärnorna genom en egen rörelse, så finner man snart andra dylika rörliga himmelskroppar: plane- terna (irr-stjärnorna). Redan under den Joniska skolans tid var det bekant, att morgon- och aftonstjärnorna voro en och sam- ma planet (Venus), som vandrade fram och tillbaka omkring solen och, i det den gick förbi henne, öfvergiek från mor- gon- till aftonstjärna eller omvändt. Senare kände man äfven planeterna Mars, Jupiter och Saturnus, hvilka på ungefär 2, 12 och 30 år hvardera skrida himmelen rundt. Alla dessa banor på himmelen löpa mycket nära solens bana, ekliptikan, och ligga öfverhufvud inom ett smalt bälte utefter ekliptikan, som kallas zodiaken (djurkretsen) och som indelas i 12 lika afdelningar med hvar sin stjärnbild. Det är samma stjärnbilder, Väduren, Oxen, 0. s. v., som i vår almanacka angifvas med de fantastiska tecknen 1 kolumnen

N

-torn