Konung Karl XII:s egenhändiga bref

eller »piskas opp» (n:r 189), Rehnsköld »kör kas» med de polska kompanierna (n:r 166), »oförhappandes göres ett husjande» i st. f. hastigt anfall (n:r 225) o. s. v. Någon gång äro de använda uttrycken ej lätta att härleda, såsom »kåplingasie» i st. f. bröllop (n:r 37), »rabus» i st. f. hast (n:r 178, 226).

Alltnog, få konungar torde i skrift ha brukat ett språk, så hvardagligt och så uppfylldt af allmogemålets vändningar som Karl XII, antingen detta nu härledde sig af smak eller af vanan att umgås med knektarne och upptaga deras uttryck. Sådant hindrar emellertid icke, att konungen i sina bref enligt tidens sed ofta använde främmande ord, både latinska och franska. Så talar Karl XII om, hur hans drabanter i Heilsberg »divertera sig med assembléer» (n:r 55) och önskar, att svenska krigsfolket »soutinerar sin reputation» till sista man (n:r 162); han kallar konung August till kroppsbyggnaden »ramas-serad» (n:r 64), yttrar sig om förslaget att göra hertigen af Holstein »majorennis» (n:r 83), förklarar, att Lubomirski måste »nolens volens» följa med oss (n:r 193), och att han, konungen, föga rättar sig efter polska »declarationer och persuasioner» (n:r 199) o. s. v. Ej sällan förekomma sådana ord som »grace», »complimenter», »malintentionerad», »mariage», »prosperité», »bruit», »spargament» (rykte), »ve-xaxie» (plundring) m. fl. Konungen hade dock själf en liflig känsla af att dylika ord voro främmande, ty han utmärker dem alltid, enligt bruket, genom att skrifva dem med latinsk stil och vanligen äfven med stor begynnelse-bokstaf.

Karl XII har emellertid ej blott korresponderat på svenska utan äfven och ej sällan på tyska (n:r 118—142). Det är framför allt till sina svågrar, hertigen af Holstein -Gottorp och arfprinsen af Hessen-Kassel, samt till främmande monarker könungen använder detta språk; men äfven i de tyska kanslikoncepten finnas understundom ändringar och tillägg af Karl XII:s hand (n:r 291). Han uttrycker sig på tyska ganska obesväradt men med en mängd svenska vänd-