Sida 9
Inledning ...
Språket i Karl Xll:s bref kännetecknas i allmänhet af stor omedelbarhet och äkta svensk klang. Väl lider framställningen stundom af något tung satsbyggnad och af tröttande upprepningar, särskildt i brefven till systrarna, som ofta till stor del bestå af ursäkter för konungens uraktlåtenhet att skrifva eller konventionella artighetsbety-gelser. Men eljest, särskildt i brefven till generalerna, går konungen rakt på sak; han skrifver i samtalston, lätt glidande från ett ämne till ett annat och i rikt mått användande kärnfriska uttryck och provinsialismer. Så händer ofta, att han — liksom rospiggarne — utlämnar ett h i böljan af ett ord, där det skall finnas, t. ex. »älsa» i st. f. hälsa (n:r 18), »os» i st. f. hos (n:r 20), »ärifrån» i st. f. härifrån (n:r 35), »är» i st. f. här (n:r 48, 80, 252), »ante-rade» i st. f. handterade (n:r 245), eller sätter till ett h i början af ett ord, där det ej skall finnas, t. ex. »Henge-ländaren» i st. f. engländaren (n:r 30). Så använder konungen ock flitigt det västgötska »lell» (n:r 32, 46, 49, 51, 58, 60, 63, 72 o. s. v.) och det pleonastiska, tonlösa »man» (n:r 39, 42, 74 o. s. v.). Ymnigt förekomma ordformer och vändningar, hämtade direkt ur allmoge- och hvardagsspråket, såsom »flyssor» i st. f. fluss (n:r 40), »bruan» i st. f. bruden (n:r 33), »tåcke» i st. f. sådant och »somma» i st. f. somliga (n:r 34), »åcka» i st. f. hvilka (n:r 154, 224), »mei» i st. f. mig (n:r 33), »sku» i st. f. skall (n:r 33,154), »fählas» i st. f. färdas (n:r 57), »bia» i st. f. bida (n:r 169), »långles» i st. f. ledes (n:r 186), »hötta» i st. f. hotade (n:r 189), »iss» i st. f. ides (n:r 195, 214), »the» i st. f. till (n:r 32,
34, 40), »rätnunes» i st. f. nyss (n:r 155, 243) o. s. v.1 Ej sällan ha konungens ur folkspråket hämtade uttryck en skämtsam anstrykning, såsom »lipla» i st. f. gråta och »taska af» i st. f. gå bort (n:r 33), »skåjta efter» i st. f. löpa efter (n:r 46), »tråppa af» i st. f. dö (n:r 68), »raka ihop» i st. f. stöta tillsammans om trupper (n:r 70), fienden blir »uppklappader» (n:r 157), »får klips» (n:r 173)
1 Ovanligt rikt på provinsialismer framstår konungens språk vid beskrif-ningen af ett livländskt bondbröllop (n:r 33).
Källa: Project Runeberg ·