Sida 8
Inledning ...
och tjänare»; äfven inuti brefven begagnar han inga mera förtroliga benämningar än att han kallar farmodern alltjämt »Eders majestät» och systrarna »Mon coeur». Däremot fordrade Karl XII ingalunda af sina närmaste ett dylikt strängt iakttagande af titulaturen. Tvärt om yttrar han i mildt förebrående ton till systern Ulrika Eleonora, att »jag måste besvära mig öfver Mon coeur, som intet kallar mig bror utan alltid gör andra komplimenter» (n:r 77). Rätt betecknande är ock i detta afseende den strid i titelfrågan konungen utkämpade med sin svåger, arf-prinsen af Hessen, innan han kunde förmå denne att bortlägga de vanliga titlarna och — såsom Karl XII uttryckte det — »auf krigrisch correspondiren mit Auslassung aller Curialien» (n:r 126—128).
Med sina generaler och öfverstar åter tog konungen saken naturligen vida miqdre ceremoniöst och möjligast kort. Dock underlät han aldrig att nämna hvar och en med hans rätta titel, låt vara att denna ofta förkortades till begynnelsebokstäfverna. Någon intimare benämning brukar han ej till sina krigare och gunstlingar, utom då han ibland i brefven till M. Stenbock på skämt kallar denne »Måns bock» eller »Måns lurifax» (n:r 195 —202).
Stafsättet i Karl XII:s bref företer flera egenheter; så tecknar konungen regelbundet v-ljudet äfven i slutet af ord med fw (»brefw», »sielfw» o. s. v.) och utmärker i allmänhet främmande ord genom stor begynnelsebokstaf. I många fall, t. ex. i bruket af stumt h och dubbel konsonant, är emellertid stafningen mycket vacklande, så att samma ord i samma bref ofta förekommer bokstafveradt på olika sätt, en inkonsekvens, som likväl den tiden var vanlig och sålunda icke bör läggas konungen till last. Tvärt om torde Karl XII:s ortografi kunna sägas vara väl så god som många samtida och äfven efterföljande monarkers, hvilka gjort anspråk på att äga större litterär bildning än han.
Källa: Project Runeberg ·