Konung Karl XII:s egenhändiga bref

men håppas, at tiden snart lärer skrida så, at dhen tiden med tillfället lärer framkomma. Som tiden nu är helt kort för mi gli at skrifva, så måste iagh i största hast sluta och beder mon coeur ville giöra min recomdation och uhrsäkt hos her Svåger, at iagh dhenna gången intet hinner skrifva honom till. Äfvenså och till Härtigen, at han intet illa uptager, at iagh på en tidh intet hint skrifva [till] honom, hvilket iagh doch offta begynt, men intet hint lykta, och skulle intet försummat, om intet svårigheten för migh till skrifva vorre så mycket i vägen.

Här passera[r] elliest nu intet stort, utan i förgårs hölt dhen Professorn,1 som är min värdh här i huset, Christningh åht en ungh Son, h var till iagh blefv fadder. Och vedh dhet tillfället fick iagh sij dhet Stockholmska fruntimbret, som sigh nu här i staden uppehåller och iagh härtills ej hafft lägenheet at see.2 I mårgon ärnar iagh på några timar resa åht Landzcrona och lärer åhter straxt komma tillbaka.

Men iagh förblifver allestedes och alltidh till min död mon coeurs

underdån. trognesta broder och tiänare Carolus,

[Originalet i Riksarkivet.]

1 Hegardt, Martin, teologie professor i Lund, fodd 1685. Han härberge-rade Karl XII under dennes nära tvååriga vistelse i Lund, och konungen hedrade sin värd genom att upphöja hans hustru och barn i adligt stånd samt bära hans son Karl till dopet. Död 1732.

2 Prinsessan säger i sitt svar, att det ej vore henne oangenämt, att det stockholmska fruntimret haft den nåden att få se konungen vid kristningen, och hon hoppas, att detta vore ett godt förebud, att konungen begynte vänj» sig vid att vara i fruntimmerssällskap. Ulrika Eleonora till Karl XII den 2 oktober

1717.