Sida 461
OM DEMAVEND. 365
En sägen, på hvars sanning ingen perser tviflar, är följande: På Demavends sluttningar frodas en planta, som icke växer annorstädes i världen. Den innehåller guld och säges förr hafva insamlats med största ifver af indiska drogister och alkemister, som underkastade sig den långa vägens vedermödor blott för att hemföra stora förråd däraf. Anledningen till denna sägens uppkomst är emellertid det enkla faktum, att tänderna på får, som beta på bergets sluttningar, antaga en gul färg, liknande förgyllning. Men i stället för att förklara denna egendomlighet genom växternas färgande egenskaper, föredraga perserna med sin förkärlek för det underbara och öfvernaturliga att i den gula färgen se ett tydligt bevis på tillvaron af guld.
"= Som man finner är Demavendsägnernas antal stort. De hafva af traditionen förts från generation till generation. Den iranska jätten är omgifven af ett mystiskt skimmer och med sitt öfverväldigande majestät har han tagit i anspråk den persiska öfvertrons hela uppfinningsrikhet. Med vördnad skådar man upp till hans höga panna; med bäfvan nalkas man hans fot och tanklöst vågar man icke nämna hans namn. Kuh-i- Demavend är, ett namn af djup betydelse, ett namn, som alltid gör intryck på perserna, liksom orden helvete och skärseld göra på kristna. De äldsta och för perserna dyrbaraste sagorna äro innerligt förknippade därmed, de skönaste sånger hafva burit det på sina vingar genom tiden, och det påminner perserna om de odödliga bragder, som utförts af Irans gamla sagohjältar.
Källa: Internet Archive ·
