Sida 470
372 FYRTIONDE KAPITLET.
helskägg och väderbitna drag, samt ärligt och pålitligt utseende.
Den ene, Kerbelai Tagi, bar en stor pelsmössa, den andre, Ali, en liten filtkalott. De hade tillsammans bestigit Demavend trettio gånger för att hemta svafvel från kraterranden, och deras trasiga kläder af obestämd färg sågo ut att hafva varit med alla gångerna.
Detta år hade de emellertid icke varit uppe förut, emedan den ovanligt rikliga snönederbörden under vintern i väsentlig mån försvårat bergsvandringarna. De yttrade också sina farhågor att vi skulle få en hård och mödosam färd.
Vi hade anländt till Ränäh kl. 3 och lemnade orten kl. 4,50. Jag skulle om två dagar på aftonen återkomma till Räfi Bej för att i hans hus hvila ut efter färden. Sedan Djafar anmält, att hästen och mulåsnan ätit sig mätta på korn, och sedan ett tillräckligt förråd däraf blifvit uppköpt i basaren, tog jag farväl af Räfi Bej A och tackade honom för visad gäst-
frihet. Han följde oss ut på by- E gatan och stod kvar ända tills vi försvunno vid nästa knut. Ögonblicket dess förinnan vinkade han ett sista afsked med han- = den.
MVår lilla trupp tågade långsamt genom Ränähs gator med de båda vägvisarne i teten, hvilka på sina stafvar buro matbyltena öfver axeln. I basarerna väckte vi ett visst uppseende, man såg på oss, frågade hvart vi skulle hän och, då man fått veta det, skakade man med förvåning och tvifvel på hufvudet.
Vi passerade Ränähs kyrkogård och dess åkrar samt aflägsnade oss så småningom från byn, som slutligen skymdes bort af den kuperade terrängen. Därpå kommo vi in
Kerbelai Tagi.
+.” 2 reda
Källa: Internet Archive ·
