Sida 131
SÄDESVÄXTER. — ÄRTER.
131
Arter. Af odlade ärter finnas tvenne hufvudslag eller arter, den hvitblommiga, Gulärter (Fisum sativum) (fig. 94), som har tvåblommiga blomskaft och ljusa frön, samt den rödviolettblommiga, Gråärter {Pisum arvense), som har blomskaften enblommiga och fröna mörka. Den förras härkomst känner man ej, och den har ej blifvit funnen vildväxande; den senare åter förekommer så väl i vildt som i odladt tillstånd. Somliga författare antaga, att den hvitblommiga arten under kulturen uppstått ur den rödviolettblommiga. Andra åter vilja söka den förras härkomst uti norra Indien.
Användning och odling af ärter är mycket gammal. I Grekland odlades ärter på Alexander den stores tid, och hos romarne utgjorde de en viktig kulturväxt. Norrut har man träffat spår däraf i de schweiziska fornfynden från stenåldern. I Skandinavien odlades de säkert på 1200-talet. I allmänhet hålla nu gråärterna på att undanträngas af de gula.
Under tidernas lopp ha uppstått talrika kultursorter. De mest fulländade ha en yppig växt, och sätta stora, hvita frön. Till dessa, som äro de mest gifvande men äfven de i afseende på jordmån mest fordrande, höra de s. k. Viktoria-ärterna. I välsmak stå dock ej alltid dessa högt förädlade sorter främst, utan finsmakaren föredrager ofta den lilla anspråkslösa, gröna ärten.
Ärtplantan tillgodogör sig under första tiden af sin utveckling blott en ringa mängd af jordens kväfve,och under en följande period förser den sig själf med kväfve ur luften förmedelst de i dess små rotknölar lefvande bakterierna. Den är alltså en »kväfvesamlare» och behöfver föga tillgång på kväfve i jorden. Däremot spelar jordens fosforsyrehalt en viktig roll vid ärtväxtens utveckling, och däraf beror särskildt i rätt hög grad ärternas lättkokthet. Fosforsyrefattig jord tarfvar därför en tillsats af 50 kg. i vatten löslig fosforsyra pr har eller omkring 3 deciton superfosfat med 16 % löslig fosforsyra.
Ärterna sås mycket tidigt, på tung jord 5 — 6 cm. och på lättare 7 — 8 cm. djupt. Af de storväxta sorterna kan man i lyckliga fall skörda ända till 40 dt. pr har, af de mindre ej gärna öfver 25 dt. Därtill kommer halmen 25 — 40 dt. Ärterna hafva ett stort näringsvärde och utgöra därför, ehuru något svårsmälta, ett viktigt näringsmedel för människan. De mogna ärterna innehålla, förutom 14,3 % vatten, 53,24 % stärkelse och dextrin samt 22,63 % ägghvita. De skalas stundom och föras såsom »ärtgryn» i handel eller förmalas till mjöl, som man kokar till gröt eller använder såsom tillsats till bröd eller i pepparkakor. De gröna ärterna innehålla 19,2% vatten, 12,32% stärkelse och 5,66% ägghvita. De inläggas i burkar eller torkas.
Fig. 94. Gnlärter (Pisum sativum)-, a blad- och blombärande gren |^, b balja +.
Källa: Internet Archive ·