Sida 132
132
II. KULTURVÄXTER Pl ÅKER OCH ANG.
Minst utvecklad i kultur är bland ärterna Peluschk- eller sandärten, som odlas i blandning med hafre, vårråg, bönor o. s. v. till kreatursfoder. Af de gula ärterna åter odlas i trädgårdar ett stort antal förädlade former, dels Sockerärter med platta, ätbara baljor, dels Spritärter med trinda baljor, hvilka i följd af väggens hårdhet äro oätbara.
Åkerböna. Åkerhönan (Faba vulgaris) (fig. 95) tros härstamma från trakterna söder om Kaspiska hafvet. Såsom kulturväxt är den mycket gammal. Den var känd af de gamla egyptierna och odlades mycket af de gamla grekerna och romarne. I de
skandinaviska länderna härröra de äldsta uppgifterna om densamma från 1200-talet.
Åkerhönan har en rak, styft uppstående stjälk med något köttiga blad. Blommorna äro hvita med svarta teckningar. Dessa gällde hos de gamle såsom dödens skrifttecken, hvadan denna böna hos dem hade en stor mytologisk betydelse.
Af åkerbönan finnas två varieteter, den lilla Hästbönan och den stora Sandbönan. Den stora bönan behandlas sedan gammalt såsom trädgårdsväxt. Den är ock mera anspråksfull i afseende på jordmån. Stundom ätas de unga bönorna såsom gröna ärter. Den lilla bönan lämnar ett utmärkt foder för nötkreatur och svin. Äfven de mjuka delarna af stjälken samt baljskalen hafva fodervärde, och de hårda stammdelarna begagnas sönderskurna till inblandning i strö. Bönan trifves bäst på en djup, kalkhaltig, humusblandad lerjord. Den bör sås djupt, 7 — 10 cm. Då de nedre baljorna blifvit svarta, företages skörden med lie eller maskin. En skörd af 25 deciton pr har anses såsom god; stjälkmassan kan uppgå till 20 — 45 dt.
Fig. 95. Åkerhöna {Faba vulgaris).
Lins. Linsväxten (Ervmn Lens) (fig. 96) anses härstamma från Medelhafstrakterna eller västra Asien, hvarest dess odling är urgammal. I Gamla testamentet omtalas den tre gånger; af lins var den grynvälling kokad, hvarmed Esau
Källa: Internet Archive ·