Sida 348
344 VETENSKAPSAKADEMIENS ÅRSBOK. 1910.
jen att se detta sitt arbete mera rättvist bedömdt- och sina forskningsresultat i väsentliga punkter bestyrkta.
En annan sida af Areschougs verksamhet som systematiker är hans arbete med utforskandet af den skånska floran. Som lärare hade han funnit den kännbara bristen på en användbar skolflora och närmast för att fylla denna brist utarbetade han sin »Skånes Flora», som utkom år 1866. Femton år senare (1881) utkom den andra upplagan af »Skånes Flora», nu en nästan helt ny bok. Mot första upplagans 242 sidor ha vi nu en diger volym på 585 sidor. En hel stab af växtsamlare hade under årens lopp genomströfvat Skåne i alla riktningar och lämnat lokaluppgifter i mängd till den nya floran. Som redaktionssekreterare vid utarbetandet af denna andra upplaga hade Areschoug lyckats få sin lärjunge »kandidaten» N. Hjalmar Nilsson. Ingen provins i vårt land har en så vacker »flora» att uppvisa och än i dag står den som i sitt slag mönstergill.
Areschougs floristiska studier ledde honom också in på växtgeografiska frågor. I sin afhandling »Bidrag till den skandinaviska vegetationens historia» (1867) har han sålunda som den förste konstaterat, att vår efter istiden invandrade flora består af skilda florelement, som han hänför till tre olika grupper: (1) Nordsibiriska floran, (2) Altai-floran och (3) Kaukasiska och Medelhafsfloran. Detta på sin tid banbrytande arbete rönte samma öde, som tyvärr kommo flera af Areschougs vetenskapliga rön till del, nämligen att ej bli till fullo uppskattadt af samtiden. Professor A. G. Nat- HORST, som haft älskvärdheten meddela mig ett och annat från sin långa bekantskap med Areschoug, skrifver på tal härom de betecknande orden: »Det har mången gång förundrat mig, att detta hans utmärkta arbete om den skandinaviska vegetationens utvecklingshistoria så litet som skett tagits till mönster af senare svenska botanister på samma område samt att det icke blifvit så beaktadt, som det förtjänat. Men detta tror jag nu kunna hufvudsakligen förklaras däraf, att det var långt före sin tid, åtminstone hvad den växtgeografiska forskningen i Sverige angår.» Vidare skrifver professor Nathorst på tal om Areschougs växtgeografiska forskning: »När jag efter min återkomst från Spetsbergen 1870 upptäckt de arktiska växtlämningarne i sötvattensleran vid Alnarp, blef Areschoug naturligtvis i hög grad
Källa: Internet Archive ·