Sida 58
kommo falska vänners svek och en bräcklig hälsa. Slutligen öppnade bysättningshäktet för honom sina portar. Det var derifrån han sjuk till kropp och själ skref till hertigen en böneskrift med anhållan att för sommaren 1794 få en bostad på Drottningholm:
”Våren bjuder fåglen sjunga,
Biet svärma, gäddan slå,
Ocli sefiren då och då Flåsa i poetens lunga.
Gör ej mina dagar tunga!
Låt mig minsta stuga fa!”
Hertigen löste honom icke ut ur häktet; den hedren lem-nade han åt ett par beundrare af Bellmanssången; men sommarboningen lärer han hafva beviljat. Snart skulle skalden dock icke längre behöfva menniskors hjelp. Sommarluften på Drottningholm kunde icke återskänka honom hälsan. Hans bröstsjukdom tog till under hösten, och döden nalkades. Sina sista krafter egnade han de ämnen, hvilka i ynglingaåren först kommit honom att stränga sin lyra: den aldrig fulläudade fortsättningen af ”Zions Sånger” var hane arbete i lifvets senafton. Kort innan han lade sig ned på sjukbädden, kallade han till sig sinaqvar-lefvande vänner, på det de ”ännu engång skulle få höra Bellman.” Sjungande en hel natt igenom, tog han af dem afsked. Han sjöng då sin glada lefnads öden, den milda konungens lof och sin erkänsla mot Försynen, som låtit honom födas bland ett ädelt folk och i detta nordiskt sköna land; slutligen gaf han hvar och en af de församlade med en särskild strof och melodi, hvars art och ton uttryckte den tillsjungnes individualitet och skaldens personliga förhållande till honom, sitt eviga farväl. Då vännerna slutligen, simmaude i tårar, bådo honom skona sig, svarade han: ”Låtom oss dö, som vi lefvat, i musik,” tömde sista champagneglaset och uppstämde i dagbräckningen sin svanesång. Sedan sjöng han icke mera. Efter 10 veckors sängliggande afled han lugn och nöjd
Källa: Project Runeberg ·