Sida 198
FÅGELN MED SBGERSIENEN, SPRÄNGÖRTEN OCH LIFSÄMNET. 183
delbar konsekvens häraf följer, att likasom hackspetten såsom en mytisk fågel är äldre än tuppen, äfven Pikus, skogsguden, är äldre än Saturnas, sädesguden, ock i själfva verket fastmer dennes fader än tvärtom.
Det återstår att undersöka, huru hustuppen hos de europeiska folken, för hvilka han näppeligen före medlet af 500-talet före vår tidräkning började blifva känd^, kommit att spela denna betydande mytiska rol. Vi finna då genast, att han till sitt yttre har åtminstone en likhet med hackspetten: den röda kammen. Men detta förhållande har, om det ock i det gamla hemlandet förmodligen varit det ursprungliga, dock helt visst icke varit den i längden och hos de europeiska folken verksammaste orsaken. När hustappen en gång, väl hufvudsakligen genom persiskt inflytande, öfverfördes till Europa, hade han redan i sin fädemevärldsdel fått sin mytiska rol åt sig utskrifven. Han var redan då den återvändande daggudens bebådare, de lifshämmande, innelyckande mörkermakternas fordrifvare. Hos kretenser och hellener hade hackspetten varit dödsrikesdomaren Zevs Ktonios* fågel; hos perserna blef tuppen dödsrikesdomaren ^raoshas tillhörighet, för att sedermera, en invandrande inkräktare, äfven hos grekerna såsom dödsguden Hermes Ktonios' attribut uttränga sin mytiske anfader hackspetten från denna värdighet.* Till och med i det senare Fomägypten blef enligt Plutarkos tuppen en dödsgudens, Anubis', fågel.* Dessa på österländsk grund utbildade föreställningar hafva otvifvelaktigt med mer eller mindre omdaning följt den ursprungligen indiska fågeln på hans färd genom hans nya världsdel och föranledt hans helighållande. När senare påfågeln (Pavo cristatus), äfven han af indisk härkomst, blef de ariska folkens egendom, gjorde han i sin tur tamtuppen hans rang stridig. Hos parserna, de så kallade elds- eller
» V. Hehn: anf. arb. sid. 323.
' Mfirkligt nog vet Lnkianos att förmäla om tuppen, Alektryon, äfven såsom Härs' tjänare.
* Jfr ock förfrs npps. Brödets helgd hos svenskamej särskildt julbrödens t sid. 26 — 28, i Meddelanden från Samfundet för Nordiska museets främjande 1893 och 1894. Stockholm 1895; samt anf. npps. Såkaka, sid. 29. Om tamhönset se för öfrigt utförligare V. Hehit: anf. arb. sid. 321 o. f.
Digitized by VjOOQIC
Källa: Internet Archive ·
