Sida 197
182 FÅGELN MED SEGERSTENEN, SPRÄNGÖRTEN OCH LIFSAHNET.
svensk folksägen i sina stjärtpennor ega ett skärande redskap — en sax. Dessa fåglar äro svalan och vipan. Om båda dessa f&rtäljes,^ att de en gång från »vår fru», jungfru Maria eller någon gudinna stulit en sax och till straff härför förvandlats till fåglar med saxformig stjärt. Men likasom ordet hammare än i dag är en gengångare från stenåldern och egentligen betyder sten, forngermanska hamar, har enligt språkforskares mening ordet sax, hvilket i det fornnordiska och det forntyska språket betecknar ett kort svärd och dessförinnan eller samtidigt måste hafva betecknat saxens föregångare den korta knifven, äfven det sin härledning från stenåldern. Det skulle nämligen egentligen vara samma ord, som det, hvilket vi möta i det latinska saxum^ sten, och skulle således ursprungligen varit benämning på stenålderns flintknifvar eller hvilket eggverktyg som hälst af sten, således äfven mäjsel, vigg.* Taga vi ' nu ordet sax i betydelse tvåeggad knif, möter det ingen svårighet att äfven i hackspettens två mellersta, egendomligt danade och med ovanligt starkt fan försedda stjärtfjädrar se motbilder till skärande redskap, ja dessa torde mer än någon af de andra fåglarnas stjärtpennor lämpat sig för en dylik föreställning. Då jag nu anser, att alla de segerstenen och lifsstängeln egande fåglarna ärft dessa efter hackspetten, dristar jag i öfverensstämmelse därmed, på grund af hvad jag sist anfört, draga den förslagsslutsatsen, att äfven den skärande stjärtfjädern till följd af något jämförelsevis yngre religionsinflytande först tillagts nyssnämda fågel; att saxen-knifven till sitt ursprung och sitt egentliga väsen är samma sak som yxanmäjseln; samt att tuppens skärformiga stjärtfjäder, h vilken de nordiska fornsångerna sammanställa med världsherskarens svärd, står i nära frändskap med sädguden Saturnus* skära, men att guden Pikus äfven innehaft ett af jordgudinnan erhållet skärande redskap, hvarmed han för naturguden afskurit lifsstängeln. Såsom en ome-
* J. Wahlpisk; anf. upps. sid. 96. — A. A. Apzelius: S^oenska Folkets Sago-Häfder. D. 3. Stockholm 1841. S. 116.
* Se B. Mebikoeb: IndogermaniscJie Sprachwissenschaft. Leipzig 1897. S. 126. — A. Fick: anf. arb., bd 2, 3 uppL, Göttingen 1876, sid. 252, och bd 3, 3 uppl., Göttingen 1874, sid. 314. En parallel bildar det grekiska ordet ax/*»/, spets, egg, hrartill en ursprnngligare betydelse möter i sanskrit acman, sten.
Digitized by VjOOQIC
Källa: Internet Archive ·
