Sida 202
FÅQELN MED SEGEBSTENEN, SPRXNGÖBTEN OCH LIFSÄMNET. 187
naturen som hos människan; det var hans makt, som uppenbarade sig i den från underjorden framvällande källan, i det därifrån uppväxande trädet, i de om våren stigande växtsaftema, i blomma och frukt, i människans blod, ja i den ur trädets virke genom gnidning framkallade elden ^ i den vid horisonten uppstigande solen eUer det uppgående rägnbringande åskmolnet. Det var han, som var siarförmågans och visdomens, den renaste lifssubstansens, andelifvets gud. Ur hans brunn måste själfva Oden dricka, och till och med solgudsoraklet i Delfi var tydligtvis ursprungligen en underjordsgudens helgedom. Det var ock han, rikedomamas gud, som senare, när dessa begrepp utbildat sig, blef de himmelska gudarnes leverantör, utan hvars bistånd de vordo kraftlösa och vanmäktiga, så vida de ej genom andlig öfverlägsenhet eller oftare slughet och list lyckades af vinna honom hans skatter. Och det var han, som omsider blef gudars och människors värste fiende.
Såsom jag sökt visa, ansågs en gång den svarta hackspetten vara innehafvare af lifsgudens spira och väl sedan ännu aflägsnare tid af hans stenyxa eller vigg. Men den förmodan ligger altför nära till hands för att icke uttalas, att den rödhufvade men i öfrigt likasom svartbrända fågeln, träd-anden, en gång ansetts vara innehafvare af själfva naturvärmen, världselden,* vare sig han nu betraktats såsom dennas egentliga vårdare, eller af värmeguden erhållit en tändande flamma såsom gåfva, eller ock, enligt i så fall jämförelsevis yngre men dock högst åldrig mytbildning, stulit ett glöd, en gnista från den enligt då rådande mening mot människorna afvogt sinnade världseldsherskarens härd.* Eld och lif äro emellertid sen uråldrig tid för arisk folkföreställning på ett mystiskt sätt med hvar andra sammanfallande. Än i dag tala vi ju om lifsvärme, om lifslåga som tändes eller släckes. En eldbringande
» Jfr J. G. Frazer: anf. arb. del 2, sid. 292 o. f.
* Jfr J. G. Feazee: anf. arb. del 2, sid. 367 o. f.
' Äfven den med högröd hjässa prydda tranan säges vara en Ijusbringare — »tranan bär ljus 1 bondens hus», säger ett svenskt ordspråk — och ä en relief frän romersk tid, anträffad i Paris och nu förvarad i Musée Cluny, ser man tre tranor och tre växtstänglar pä ryggen af en tjur. I Dyalogus Creaturarum finnes (blad 70) en fabel om huru tranan täflat med Örnen att flyga mot solen. Jfr sid. 199 i denna uppsats.
Digitized by VjOOQIC
Källa: Internet Archive ·
