Sida 201
186 FÅGELN MED SBGERSTENEN, SPRÄNGÖRTEN OCH LIPSAMNET.
med sina betar rister hål på trädets bark.^ När hackspetten kom med sin från det eviga lifvets ängder hemtade sprängört, då foro bommarna från och isdörrarna öppnades, så att trädets löf och frukter, så att sommarens örter och varelser, så att vågor och varma vindar kunde återvända till människornas värld. Men ursprungligen var han endast en ham för anden i det träd, i hvars stam han bodde, eller för gudomligheten i den heliga lund, i hvilken han dvaldes, eller för den djupaste skogens med bäfvan dyrkade gud.* Det är i hackspettens egenskap af trädgudomlighet vi hafva att söka första förklaringen till hans rang af orakeKågel. Likasom själfva det heliga trädet meddelade gudasvar — eken i Dodona, germanemas »arbores frugifercei^ (^bärande träd») — så gjorde ock trädets i fågelgestalt sig uppenbarande ande eller själ. Men båda hemtade de — det trodde man sig snart förstå — sin visdom, sin gudakraft, från underjorden, dit trädet, »det med foten drickande», nedträngde med sina rötter* och dit, — må hända genom trädets håliga stam? — äfven trädfågelu ansågs nedstiga. Senare blef hackspetten därför en uppenbarelseform för eller ett bud från den enligt älsta föreställning icke himmelska utan underjordiska gud — hos grekerna: Zevs Ktonios, Hades-Hefaistos, hos nordborna: Mimir, Ivalde-Völund — lifskraftens, visdomens och konstfärdighetens gud, hvarifrån alt lif och således äfven människomas har sitt ursprung. Enligt Julius Caesar ^ ansågo sig gallorna såsom underjordsgudens ättlingar; enligt den fornnordiska uppfattningen spirar hela det kosmiska lifsträdet, Yggdrasil-Mimameid^ från Mimirs värld, och från detta träd, asken-eken, härstamma människorna. Det var ju från underjorden man såg alt lif och ljus spira eller stiga upp, och det var dit det vände åter. Det var underjordsguden, som var lifsvärmens gud, som var driffcens gud så väl hos
1 Jfr J. G. Feazeb: anf. arb. del 1, sid. 288 och 281.
* Om trädandar se vidare J. G. Feazeb: anf. arb. del 1, sid. 56 o. f. — Om trädguden, Inndguden i fögelgestalt märk särskiidt W. Mannhåbdt: anf. arb. del 1. Berlin 1875, sid. 52—53. Det synes mig vara frän trädsjälen 1 fägelham som den äldriga föreställningen om människosjälen i fägelham först atgätt.
» Jfr Vergilius: Georgica II j v. 290—295.
* Commentarii de hello gallico Yl, kap. 18.
Digitized by VjOOQIC
Källa: Internet Archive ·
