Sida 259
240
SVENSKA ALLMOGEDBlKTER. 2.
styckets skinnskodda kant och bildade ett slags bälte kring veka lifvet. Äfven till hvardagsdräkten hörde ett dylikt lifstycke, men af lärft, blått — »potteblått» — eller gult — rostgult — , i förra fallet förgadt med indigo, som måste genomgå en för luktsinnet ytterst plågsam beredning i urin, i senare fallet med jämvitriol löst i vatten och asklut i två olika lösningar, i hvilka tyget växelvis arbetades, till dess man erhöll den önskade färgstyrkan.
Liksom tröjan var lif stycket djupt urringadt kring halsen och öfver bröstet, men hopsnördes framtill med en skinnrem eller ett
kulört silkesband, som drogs genom blå- eller hvittrensade snörhål
— vanligen fem på hvardera sidan
— i kors öfver bröstet. Snörmär-
• ^ fåm^^ji^K^mi^-^^^^^^mw^^^ j^p ^^ metall omtalas ej.
Till detta lifstycke hörde man - schettesärken, ett långt linne med utsydda linnings- 43. Lifstycke ärmar och vec-
kade remsor vid handlederna, eller, då man ej hade manschettsärk eller ville slippa besväret att byta linne, en öfverdel, som drogs utanpå särken och slutade strax nedom bröstet. Ärmremsorna knötos till sammans vid handlederna med gröna silkesband — ärmknappar förekommo sällan — och voro för öfrigt prydda med hvarjehanda slags konstsöm. I en visa, antecknad i Skirö socken, berättar en gammal ungmö vid tanken på sin ungdomstid: 1 Nr"b^673.
från Alseda bd, Östra hd. V^ af nat. storl. Origln. i Nordiska museet.^
Digitized by VjOOQIC
Källa: Internet Archive ·
