Sida 42
ARTUR HAZELIUS.
terna, den väldige fadern, det sköna hemmet, beläget i det för sin fägring bekanta Tjnst. Hos fadern fans mycket af det, som sedan i annan form framträdt hos Artnr Hazelius. Det fans mellan Hazelias och hans far ett dubbelt band, som sam manslöt dem: den beundran sonen hyste för fadern och den fasta tro fadern hade till sonen, ett band, som förenade mer än fader och son, förenade Artnr Hazelius med hela det svenska folket.
Hazelius kom sent till sin falla utveckling, men han hade hela sitt lif troget och träget arbetat på den utbildning, som skulle möjliggöra denna. Han fann sig ej häller själf till en början. Först var han skriftställare i fornnordiska språk, sedan lärare, vidare lärare för hela den stora allmänheten genom utgifvandet af folkskrifter. Under tiden var han ständigt ute och såg sig om i naturen, och skulle någon ha nytta af sådana färder, var det Hazelius, som aldrig såg på sin egen nytta. Han blef vän med alla, hvar han färdades fram, i adels- och prästgårdarna, likaväl som i bonde- och torparstugoma. Den sidan af hans väsen förtjänar sin egen belysning, hans vänner och hans ställning till dem.
Ej kan jag tala om något nytt om Hazelius. Han är ju så känd, så uppburen af alt Sverge, att han kan räkna på den största belöningen, den att få svenska folket till arftagare. Och det svenska folket kan ej öfvergifva hans verk, så länge fosterlandssinne, svenskmannasinne ännu finnes kvar i våra bygder.
Ett tack till Hazelius, ett erkännande åt hans många stora förtjänster, hans varma hjärta, hans otroliga arbetsförmåga samt den innerliga och förståelse vinnande kraft, hvarmed han till det svenska folket hviskat: »Lyssna till den furas susning, vid hvars fot du sitter». ^
Sedan nu Skansens barnkör från skogsbrynet sjungit en rytmisk koraJ, framträdde deputationer för kårer, sällskap och föreningar samt nedlade minneskransar å fotstegen framför templet. Under tiden hade manskören med dämpade röster uppstämt Geijers »Stilla skuggor breda sig i kvällen», och då sången tystnat, talade pastor primarius dr Håhl stående vid kistans fot minnets ord öfver den döde, som för sina talrika tjänare och underlydande varit ej blott den mest vördade utan ock den mest älskade husbonde. Med ett tack till minnet och nedkallande Guds välsignelse öfver hans verk samlade han slutligen allas tankar i en gemensam bön.
Nu lyfte de tvänne leden af reslige dalamän, af hvilka flere färdats ned från sina aflägsna bem särskildt for detta tillfälle, den
Efter Svenska Dagbladet den 5 jani 1901.
Digitized by VjOOQIC
Källa: Internet Archive ·
