Sida 44
ARTUR HAZBLIUS. 29
inaren uppe på höjden vid Källestadstapelns fot kunde mottaga hans stoft, fördes detta att hvUa i Östermalms kyrkas grafkapell.
Jordfästningen blef sålunda liksom en värdemätare å det erkännande Sverges folk gaf den bortgångne stormannens lifsgäming. Rättviksbönderna, som trots vårsåddens brådska gåf vo sig af söderut för att visa »doktorn» den sista tjänsten, äro ett uttryck for den folkstämning, som i Nordiska museets skapare såg ej först och främst den geniale museimannen, utan den klarsynte vännen, räddaren och vårdaren af så mycket, som blifvit oss kärt, emedan det bildat den omgifning, inom hvilken vi och de våra, led efter led, vuxit opp; som, ledd af sitt snille och sin fosterlandskärlek, i en tjrpiskt svensk natur gifvit huld och hägn och rätt till minne åt det, som enligt vanlig uppfattning var dömt till vanvård och förstörelse, men som med starka, om än ofta omärkliga länkar knyter oss samman med vår forntid.
Hade Nordiska museets skapare själf fått utse de kransar, som skulle egnas hans minne — säkert hade han ej kunnat välja någon för honom kärare, än den som bands af hans samtid, då den, åtminstone för en stund, klart insåg, att det folk, som vill ega rätt till framtid, måste grunda den rätten på kärleksfull och offervillig vördnad för det förflutna.
Ty det var kärnpunkten i hans ädla lifsgärning.
Digitized by VjOOQIC
Källa: Internet Archive ·
