Sida 85
70 SKANSENS FESTER M. M.
hoppniDgarnas dag — och Y&lönskningarnas för honom, den nnge, — sonen, som nu tagit arfvet på sina skuldror. Artur Hazelius' verk har lämnat djupa spår efter sig för den tid, som nu flytt. Men hans hragd pekar framåt mot framtiden.
Jag kallade denna dag en glädjefest. Skansen är ett glädjens hem-Icke ett hem för dåsig eller dålig hvila, utan för ädel lek och fägnad för sinnet. Liksom harnet, som lutar sig öfver sin läxa, måste tidt och ofta slå samman boken och springa ut på lekplatsen för att vinna nya krafter till arbetet, så behöfver ett folk att efter mödorna räta ut lemmarna och söka hvila i förströelse och lek, om det skall bevara sin spänstighet. Sinnets allvar trifves bäst med lynnets glädtighet. Folket är i mycket ett stort barn. Jag tror icke, att de lärde rätt tolka häfdema, om de på folken tillämpa de fyra åldrarnas saga om den ljuslockige gossen, som slutar såsom utbränd gubbe. Ty nya lifsfrön tillföras ju, bäras ju med tidemas böljeslag, nya släkten af ungdom träda in i folkets led. Människovåren är odödlig, om folket lefver ett rätt lif. Dit hör icke minst ädel lek. »Låt mig skrifva nationens sånger och jag sköter icke om hvem som skrifver dess lagar», säges en forntidens siare ha utropat. Att leda nationens lekar står icke så Qärran från att skrifva dess sånger. Den, som lärt sitt folk att ända från barndomen stärka sig med friluftslek, med vackra minnen, med sång och idrott, med naturens skönhet, han har gjort ett stort verk till bevarande af folkets ungdom. Ty som barnet lär, sådan blir mannen. Hvad som bor i barnkammaren och som bäres på bamaläppar, det går in i nationens lifsblod. På den berömde flamländske folkskalden Hendrik Ck)nsciences stod har man skrifvit: han lärde sitt folk läsa. Borde icke på minnestaflan öfver alt hvad Artur Hazelius, en folkskald i handling, uträttat, också ristas: han lärde sitt folk leka.
Och må då den nästa önskan vi här för fosterlandet uttala, uttryckas i Dexippos' ord till allherskaren :
»Zeus, gif släktet gosselynne, hoppfull håg och fantasi.»
Gosselynne och mannakraft höra godt samman. Mäktigare stämmor än min ha pekat på Skansens skapare som en förebild i denna kraft. Vilja bryter väg. Han lät icke sin energi breda sig ut likt vatten öfver en grund bädd, han samlade dess kraft. Och hans mod var icke mindre än hans kraft. Han stod icke tvekande framför afgrunden, som öppnade sig för hans fötter. Han tog språnget och kom öfver. Han vågade mycket, därför att hans glada hjältemod icke var anfrätt af själfviskhet. Hans ande brann af en kärlek, för hvilken intet var för litet, intet för stort. För honom var lifvets lycka att helt offra sig för lifvets kallelse.
Må vår önskan för Sverge vara att på bemärkta och på undanskymda poster vår andliga värnplikts rullor må räkna alt fler och fler af sådana kärlekens och osjälfviskhetens stridsmän. Då skall i vårt land alt mindre
Digitized by VjOOQIC
Källa: Internet Archive ·
