Sida 711
Benediktiner
missionsverksamheten till ett af ordens hufvudsyften. Först genom bägge dessa uppgifters förbindelse med den ursprungliga ordensregeln stodo benediktinerna färdiga för sin världshistoriska uppgift i odlingens tjänst.
Litt.: Grützmacher, "Die bedeutung Benedikts von Nursia und seiner regel" (1892), E. Wölfflin, "Benedicti regula monachorum" (1895) och "Benedikt von Nursia und seine mönchregel" (i Sitzungsberichte d. Müncheneracademie 1895), samt L. Traube, "Textgeschichte der regula S. Benedicti" (i Abhandlungen d. k. bayer, academie d. wissenschaften, III cl., XXI bd). J. H. B. (T. H--r.)
Benediktbeuern [-böj-], by i öfre Bajern, s. v. om Tölz, nära Kochelsee. 1,028 inv. (1900). I B. fanns ett 733 anlagdt benediktinkloster, som länge utgjorde den förnämsta af de orter, från hvilka kristendom och kultur utbreddes till de bajerska högslätterna. Detta kloster upphäfdes 1803.
Benediktiner kallas de munkar, som antagit den af Benedikt af Nursia fastställda ordensregeln. Utgående från klostret Monte Cassino, utbredde sig Benedikts regel och dess anhängare efter hand öfver snart sagdt hela västerlandet. Benediktinklostren blefvo snart verkliga plantskolor för såväl andlig som materiell odling: på samma gång benediktinerna och de från dem utgångna ordnarna varit pioniärer för en rikare ekonomisk utveckling i västerlandet, räddades genom deras försorg åt eftervärlden en ej ringa del af antikens vetenskapliga skatter. Gregorius den store (se d. o.) visade mycket intresse för Benedikt och hans skapelse: han författade den första lefnadsteckningen öfver B., vår enda källa för kunskapen om hans lif; redan omkr. 575 synes Gregorius ha grundat ett
Benediktinmunk.
benediktinkloster i Rom, och den af honom till England sände Augustinus var benediktin. Regeln spred sig vidare till Sicilien, till Spanien, där Isidorus' och Fructuosus' regler förråda bekantskap med B:s, samt redan i förra hälften af 600-talet till frankerriket, där redan Donatus' regel är af B:s påverkad. På en synod i Autun 670 namnes B:s regel såsom enda rättesnöre för klostren, och på de af Karlman och Bonifacius åren 742 och 743 föranstaltade synoderna erkändes dess uteslutande giltighet för alla såväl munk- som nunnekloster. Men hand i hand med den yttre framgången insmög sig snart en förvärldsligad anda bland benediktinerna. Dels i följd af klostrens lösa förbindelse sinsemellan, dels genom de därstädes alltmera hopade rikedomarna äfvensom genom klostrens och klostergodsens förvandling till vasallskap, hvilkas innehafvare ofta voro världsliga herrar utan sinne för sina kyrkliga plikter och uppgifter, dels och slutligen genom klostrens fritagande från biskoparnas uppsikt (exemtion) och abboternas redan i regeln grundade, genom exemtionen ytterligare ökade maktställning gaf den fordom stränga tukten vika för själfsvåld och sedeslöshet, och det fordom varma intresset för odlingen -- den materiella såväl som den andliga -- höll på att
Benediktinnunna.
utslockna. Äfven yttre våld -- normannernas och saracenernas angrepp -- hotade det västerländska klosterväsendet med undergång. Då uppträdde män, som med kraft och framgång sökte genomföra en klosterreform. Bland dem märkas särskildt Benedikt af Aniane (d. 821, se d. o.) samt en rad af abboter i Clugny: Berno (d. 927), Odo (d. 941) och Odilo (d. 1049). I den af dem skapade kluniacenskongregationen (se d. o.) framstod den första organiserade klosterorden, och därmed inleddes ett nytt skede i det västerländska klosterväsendets utveckling. Efter kluniacensreformen kan ordens historia indelas i fyra perioder: 1) till omkr. 1200, 2) från omkr. 1200 till tridentinska mötet, 3) från tridentinska mötet till den franska revolutionen, samt 4) från revolutionen till våra dagar. Den första perioden är benediktinernas glansperiod, inledd och framkallad af kluniacensreformen. Efter detta mönster bildade sig på benediktinsk grund andra kongregationer: Vallombrosaoch Hirschaukongregationerna, som genom införandet af lekbröder (lat. conversi) i klostren skapade en ny faktor af betydelse i klosterväsendets särskildt ekonomiska utveckling, kamaldulenserna, Grammont-, Fontévrauld- och kartusianordnarna samt slutligen cisterciens-(bernhardin-)orden, hvars utbrytande ur benediktinernas led afslutar denna period. Den andra perioden är en tid af tilltagande förfall och fruktlösa reformförsök. Fjärde laterankonsiliet (1215) införde treåriga generalkapitel äfvensom visitationer af klostren mellan generalkapitlen; äfven följande konsilier (Vienne 1311, Valencia 1322) sökte, ehuru med föga framgång, upphjälpa den sjunkna klostertukten. Benedikt XII utfärdade 1336 för benediktinerna en ny utförlig stadga, som indelade orden i 36 provinser och föreskref årliga kapitel i hvarje kloster samt treåriga generalkapitel i hvarje provins. Äfven på Konstanskonsiliet (1414--18) gjordes ånyo
Källa: Project Runeberg ·
