Sida 786
Bergshandtering
svåraste universitetsexamina, ehuru värdet af de så högt ställda teoretiska fordringarna kunde vara högst tvifvelaktigt för den examinerades duglighet i det praktiska lifvet. -- För att blifva antagen såsom auskultant i bergskollegium eller sedermera kommerskollegium måste den vid universitetet examinerade äfven undergå en examen i kollegiet och under någon tid tjänstgöra därstädes. För att vinna någon praktisk erfarenhet måste auskultanten ytterligare genomgå en 2-årig kurs i Falu bergsskola. Efter bergsskolans förflyttning till Stockholm och förening med Tekniska högskolan samt inrättandet af en 4-årig kurs därstädes medgafs genom k. förordn. af 13 okt. 1886 afgående elev från Tekniska högskolans fackskola för bergsvetenskap behörighet till inträde i bergsstaten på följande vilkor: a) mogenhetsexamen vid allmänt läroverk, b) genomgången fullständig 4-årig kurs i grufvetenskap såsom ordinarie elev vid fackskolan för bergsvetenskap och vid utgångsexamen därifrån betyg om "med beröm godkända insikter i mineralogi och geologi, i läran om malmfyndigheter och i grufbrytning och grufmätning samt om godkända insikter i malmanrikning, metallurgi och bergsmekanik". Ehuru bergsexamen vid universiteten ännu kvarstår, torde den ej vidare komma att afläggas (den har ej där aflagts sedan 1890), enär de, som vilja egna sig åt detta studium, hafva tillfälle till mera praktisk och för framtiden viktig undervisning vid Tekniska högskolan. -- I Finland omfattar bergsexamen (enl. förordn. af 10 dec. 1828) juridiskt skrifprof samt pröfning i fysik, mineralogi, kemi och metallurgi, matematik, bergslagfarenhet och dess process samt juridisk encyklopedi och civilrättens grundbegrepp. Examen aflägges ytterst sällan. C. A. D.*
Bergsfana. Se Bergsregemente.
Bergsfogde, titel på tjänstemän, som förr uppburo de ordinarie kronoutskylderna från smälthyttor, stångjärns- och spikhamrar samt manufaktursmedjor. Bergsfogdetjänsterna indrogos 1853, då deras göromål öfverflyttades på kronofogdarna.
Bergsfrälse. Vid Kopparberget, d. v. s. nuvarande Falu grufva, äfvensom vid Norberg och i flere andra gruftrakter åtnjöto bergsmännen, för att de dess bättre skulle "bruka berget", redan under medeltiden skattefrihet för sin jord. Sålunda gaf konung Albrekt 1368 åt Norbergsmännens landtbor samma frälse som deras landtbor egde, som voro vid Kopparberget, och efterföljande regenter stadfäste gång på gång bergslagerna i deras "bergsrätt och bergsfrälse". Däremot erlade bergsmännen afrad till kronan för själfva bergshandteringen (för sina hyttor o. d.). Detta ursprungliga bergsfrälse ökades sedan åtminstone från Gustaf II Adolfs tid genom att hemman eller räntor, hvaröfver kronan disponerade, skänktes eller såldes till enskilda, att af dem åtnjutas under bergsfrälsefrihet. Denna, som principiellt borde besittas blott af brukande bergsmän, ehuru afvikelser förekommo, reglerades äfven närmare, så att den, utom frihet från sedvanlig skatt, kom att omfatta frihet från russtjänst, knektetjänst, utskrifning, kronotionde m. m. 15 mars 1652 bestämde sålunda en kungl. resolution, dels att vid Falu och Ljusnarsbergs kopparbruk de innehafvare af bergsfrälse, som själfva uppehöllo sina grufvedelar, skulle vara fria från all tunga, både utlagor och knektehåll, men däremot de, som inga grufvedelar uppehöllo, skulle lika med krono- och skattebönder deltaga i knektehåll, dels att innehafvare af bergsfrälse vid järnbergslager skulle, endast om de uppehöllo grufvedelar eller förestodo bruk, ega att till hälften mot krono och skatte svara till knektetjänst, men eljest utgöra skatt, utlagor och knektehåll lika med krono och skatte. Under Karl X:s reduktion bestämdes genom k. br. 13 aug. 1659, att Kopparbergets bergsfrälse skulle bestå såsom dittills; under Karl XI anordnades rörande detsamma flere undersökningar, som dock ej synas ha fullföljts. Genom resol. 17 april 1729 utbyttes den skyldighet att göra vissa dagsverken till grufvan, som ålegat bergsfrälseinnehafvare vid Kopparberget, hvilka ej underhöllo grufvedelar, mot skyldighet att till densamma för hvart spannland jord hugga ett stafrum ved, och 23 sept. 1808 bestämdes, att nämnda skyldighet eller en motsvarande afgift i penningar skulle åligga alla bergsfrälseinnehafvare, i dubbelt mått dem, som ej idkade bergsbruk. 1816 fixerades afgiften i penningar, och 1855 indrogs den till kronan, då bergslagets kopparränta nedsattes mot upphörande af dess särskilda privilegier, samt kvarstod under namn af vedhyggsteräntan till år 1901, då den enligt särskildt beslut af konung och riksdag förklarades böra i likhet med grundskatterna afskrifvas. -- Bergsfrälsefriheter å järnbergslagerna reducerades åter enligt k. resol. 26 maj 1688. -- Äfven vid Sala grufva fanns s. k. bergsfrälsejord, bestående af intagor, som obesutna bergsmän i äldre tider gjort å allmänningsmark eller skattlagda hemmans utmark och som enligt k. bref af 1667 fått egenskap af bergsfrälse. Dess skyldigheter till grufvan reglerades efter hand att utgå i afgifter, olika allteftersom jorden tillhörde bergsmän eller andra. Vid 1887 års uppgörelse mellan kronan och Sala bergslag bestämdes, att denna jord skulle, fri från ränta och rotering samt afgifter till silfververket, under full eganderätt öfverlåtas till innehafvarna. Den utgjordes då af omkr. 2,000 tunnland, taxerade till omkr. 328,000 kr., och var styckad i mer än 1,000 smådelar. S. C.
Bergsfänicka. Se Bergsregemente.
Bergshammar. 1. Säteri i Fogdö socken, Åkers härad, Södermanlands län, nära Söderfjärden af Mälaren, utgörande med underlydande 10 3/4 mtl i Fogdö, Vansö och Barfva socknar. Taxeringsvärde 257,300 kr. (1903). B., som har tillhört ätterna Ferla, Oxenstierna, Sture, Posse, Kurck m. fl., är numera fideikommiss inom friherrliga ätten Sack. Därvarande handskriftsamling har visat sig vara af vikt för den fosterländska häfdaforskningen. En af J. A. Lagermark verkställd utförlig förteckning på densamma meddelades i Hist. tidskr. 1885.
2. Socken i Södermanlands län, Jönåkers härad. 3,153 har. 664 inv. (1903). Annex till Tuna, Strängnäs stift, Nyköpings västra kontrakt.
Bergshandtering kallas sammanfattningen af de arbeten, genom hvilka mineral (helst om de äro metallförande) upptagas -- vanligen ur berg -- och vidare behandlas, för att en produkt i mer eller mindre förädlad form må frambringas. De vanligaste slagen af bergshandtering äro: grufdrift, omfattande mineralens uppsökande, brytning, uppfordring och skrädning jämte dit hörande inrättningar och hjälpmedel; hyttdrift, mineralens vidare behandling i glödgning och smältning samt i allmänhet de metoder, genom hvilka metaller
Källa: Project Runeberg ·
