Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund

utbringas ur mineralen; förädlingsverk, där mineralen själfva eller deras metaller "manufaktureras", d. v. s. erhålla den beskaffenhet och form, hvilka utmärka dem som handelsvaror; vidare bergsmekanik, eller på bergshandteringens behof tillämpad teknisk mekanik och maskinkonstruktion, samt dessutom, såsom närstående, brännmaterials vård och behandling, däribland skogshushållning och kolning.

Bergshandteringen är en af de allra äldsta industrigrenarna. Det är antagligt, att de metaller, hvilka i naturen stundom träffas såsom gedigna: guld, silfver, koppar och äfven (meteor-)järn, voro de första, som kommo i bruk. Det var sannolikt på grund däraf att dessa kunna i god eld bringas till flytande form, eller smältas, och därför att de utmärka sig genom stor egentlig vikt, som man försökte samma behandling med eld på tunga mineral eller malmer och därigenom kom till upptäckten af tenn, bly m. m.

Före Plinius, i första årh. e. Kr., omtalar Agatharchides (från Knidos) de egyptiska guldbergverken, som han besökte omkr. år 200 f. Kr., och hans beskrifning om dem torde vara den äldsta urkunden rörande bergshandtering. I grufvan sprängdes malmen lös från berget genom eldsättning, skräddes eller rensades från bergart och smältes i deglar, hvarvid tillsattes bly, koksalt, litet tenn och agnar. Denna metod var redan då urgammal. Strabon (på Kristi tid) meddelar, att man i Spanien behandlade guldmalmer på likartadt sätt. Den sistnämnde talar äfven om silfvergrufvorna vid Nya Kartago i Spanien, vid hvilka 40,000 personer sägas haft arbete, samt om de lauriska silfverbergverken i Attika, där man redan då funnit det löna mödan att smälta silfverhaltig blyglans och slagg, som blifvit förkastade af äldre smältare. Detta antyder, att bergverksrörelse idkats långt tillbaka i tiden; betydliga grufarbeten i Mindre Asien och i Macedonien vittna äfvenledes därom. Bronsens och järnets användning kan i österlandet spåras så långt tillbaka som 2,000 år före den kristna tidräkningen; bronsens egenskap att med lätthet smälta och genom gjutning formas till allehanda föremål gjorde den länge mer användbar än järnet.

På Plinius' tid kände man, utom nämnda metaller, äfven kvicksilfver samt garad och hammargarad koppar jämte åtskilliga metall-legeringar.

Efter det västromerska rikets fall (476 e. Kr.) förföll bergshandteringen småningom i österlandet, men utvecklades i stället i västra Europa vid Medelhafvet och i södra Tyskland, så att på Karl den stores tid tecken märkas till ordnad gruf- och hyttdrift i sistnämnda land. I 10:e årh. omtalas bergverken i Harz, särdeles vid Goslar, såsom betydande; kort därefter få bergverk i Böhmen och Sachsen samma omnämnande. Från den tiden synes bergshandteringen i Frankrike, Skandinavien och kanske England hafva utvecklats efter Tysklands föredöme och med biträde af tyska arbetare. Beda (735) nämner järnhandteringen såsom industri i England, där järnberedningen kan spåras ända till landets eröfring af romarna (60 f. Kr.). I Tyskland fick klostret Berg (Westfalen) af kejsar Henrik V år 1122 förläning på metaller och mineral, förmodligen på sitt eget område, och 1160 omtalas tämligen betydliga järnverk, som anlagts vid Kimberworth (Yorkshire) af munkarna i Kirkstead.

"Före midten af det sista förkristna årtusendet var järnet kändt i Skandinavien, åtminstone i den södra delen, och omkr. 500 f. Kr. kom det i så allmänt bruk, att man från den tiden får datera järnålderns början i våra trakter" (O. Montelius). Sveriges äldsta skrifna urkunder om bergshandteringen gå likväl ej längre tillbaka i tiden än till 1268 e. Kr., då delar i Tiskasjöberg (Falu grufva) omtalas såsom föremål för köp. Det var endast smidbart järn och stål, som i dessa gamla tider tillverkades, och den i Sverige därtill uteslutande använda malmen utgjordes mycket länge af myrmalm. När sedermera äfven bergmalm började brytas i vårt land, kan ej så noga afgöras, men att sådan vid 1300-talets början bröts i Norberg, framgår af ett år 1303 af marsken Tyrgils Knutsson till konung Birger utfärdadt öfverlåtelsebref å Norbergs järnberg. 1340 utgaf konung Magnus en förordning för "bergsmännen å Västra berget i Närke", hvarmed lär afsetts Lerbäcks bergslag. Det äldsta kända kungliga privilegium för någon svensk järnmalmsgrufva är det 1354 af samme konung för Norberg utfärdade.

Äfven järnbergsmalmerna användes länge uteslutande till direkt framställning af smidbart järn, s. k. osmund, och t. o. m. efter den tidpunkt, då tackjärnstillverkningen tog sin början i Sverige (omkr. 1450), torde ytterligare nära 200 år hafva förgått, innan här i landet bruten järnmalm företrädesvis användes till framställning af tackjärn, en produkt af mera utvecklad järnindustri. Malmen, där den icke var jordformig, såsom många järnmalmer äro (myrmalm, järnlera m. fl.), bröts i grufvorna medelst eldsättning (för icke länge sedan begagnad i Falu koppargrufva och -- under namn af "tillmakning" -- i Sala silfvergrufva) och smältes därpå i låga schaktugnar med ved eller kol -- ett smältningssätt, som i fråga om järn ännu brukas i Indien, Afrika, Pyrenéerna, nordliga Spanien (katalanmetoden), Finland o. s. v.

Under medeltiden voro framstegen i industri jämförelsevis obetydliga. Arsenik, antimon och vismut blefvo kända under denna tid. Bergshandteringen i de på ädla metaller rika länderna Spanien och Portugal tyckes hafva lidit stort afbräck genom upptäckten af Amerika med dess stora guld- och silfvertillgångar.

År 1556 trycktes Agricolas berömda verk De re metallica, som betecknar en vändpunkt för bergshandteringens utveckling både i produkternas mängd och metodernas ändamålsenlighet och förbättring. Honom följde flera författare. År 1734 utgaf Swedenborg på latin ett stort verk, hvari han noga beskrifver de på den tiden brukliga behandlingarna för åstadkommande af järn och koppar, och kort därefter utgaf Schlüter i Goslar ett arbete, af hvilket man får kännedom om alla sedan Agricolas tid gjorda framsteg i metallurgien.

Med början af 19:e årh. inträder en ny period för bergshandteringen, därigenom att de under liflig utveckling stadda naturvetenskaperna (kemi, fysik, geologi och mineralogi) kunde med sina resultat i hög grad främja dess utbildning enligt vetenskapliga grunder. Det är hufvudsakligen stenkols- och järnindustrierna, hvilka i närvarande tid taga i anspråk de största krafterna inom bergshandteringen. Stenkolens användning vid tackjärnsberedningen började i England omkr. 1750, och vid den tiden hade tackjärnstillverkningen med träkol i samma land nedgått