Nina

29

hörde, att de voro framme. Hvar gång hon var inne hos mig, talade hon om Biscayabukten och Anlwerpen och visade mig guldskinnsskor, som hon hade på sig och som voro så billiga där. »Och fröken skulle bara se dockorna i Hoboken och kanalen utanför inloppet till Thenisen» o. s. v., o. s. v., o. s. v. Hon pratade och pratade bara för att uppmuntra mig, men jag var ju alltjämt lika eländig och blef nästan sämre blott af att se på henne, för hon var alldeles som en rund. vaggande gummiboll, hvilken någon med våld hade försökt snöra ihop på midten. Men hon ömkade mig ju rysligt mycket, och när det var allra som värst, nändes hon rakt inte gå ifrån mig, hvilket verkligen var bra kallblodigt af henne, ty rundt omkring oss ringde de andra passagerarne, som om de voro besatta, på elektriska klockor. Hon sade emellertid, att sådant var hon så van vid, att det gjorde henne alldeles ingenting. När jag gick i land, gaf jag henne två kronor och min nya röda sidenhalsduk, för att hon skulle ha ett minne af mig. och pengarna — om de än voro aldrig