Nina

30

så blanka — kunde jag ju nog räkna ut, att hon snart skulle vara af med.

Men o, livad jag längtade efter mamma, då jag var som sjukast, och att jag låge hemma i det blå rummet i min egen säng. Sådant kan bara den begripa, som själf har varit med om det.

Emellertid — när vi kommo in på Köpenhamns redd, så blef jag mycket bättre och klädde mig snyggt och kröp upp på däcket i solskenet. Doktor Marek stod vid relingen och rökte cigarr och sade strax, att jag var litet blek om näbbet. Men jag var ju så matt och ödmjuk, att jag inte ens blef stött öfver hans leende, utan bara tackade och satte mig beskedligt i stolen, som han bjöd mig. Först sedan, när jag tänkte på det, blef jag litet förargad. Det är orimligt, att folk, som själfva tåla sjön, alltid skola tycka, att det är löjligt, att en annan inte gör det.

Både onkel Otto och moster Cecilia voro nere vid båten och togo emot mig, och moster tackade doktor Marek så mycket för det att han tagit vård om mig (fastän han då egentligen inte hade