Sida 97
ville icke öfverlefva honom, utan hellre följa sin man i döden än svika honom i lifvet.
Som Saxo inklädt både gudar och heroer i historierad drägt, låter han naturligtvis dem såsom vanliga dödliga inom en menniskolefnads trånga ram äfven dö, Od och Fröja, de odödliga makarna, icke heller undantagna. Vackert tecknade den gamle sagotäljaren dessa makars sorg öfver sonen Henriks död. Öfver honom qvad fadren sin förenämda klagosång, hvilken på sitt sätt kan jemföras med det sorgeqväde, som isländaren Egil Skallagrimsson diktade öfver sin son Bödvar och kallade Sonar-torrek (sonförlusten).
Jag har förut sagt, att inom djurverlden ikorn var egnad åt Od, mannen, likaså uttern. De gamle älskade djuren, gåfvo noga akt på deras egenskaper och valde gerna ur djurverlden symboler för att uttrycka sina mythföreställningar. Vi kunna af Saxos berättelse om Ods och Fröjas sorg öfver sin sons död rätt väl förstå, hvarföre uttern var dem egnad. Sålunda yttrar en af våra dagars naturforskare och kännare om detta djur: »Hafsuttern är ett muntert, lekfullt, smeksamt och vackert djur; då han springer, skiner pelsen starkare än det svartaste sammet. Helst lefva de familjevis tillsammans hane, hona och ungar, dels halfväxta, dels helt späda. Föräldrarnes kärlek till de senare är så stor, att de för deras skull utsätta sig för den ögonskenligaste dödsfara; bortröfvas ungarne, gråta föräldrarne nästan som små barn och sörja så, att de, enligt hvad vi af temligen säkra exempel sågo, icke taga till sig någon föda, utan på 10—14 dagar afmagra till den grad, att knappast mer än skinn och ben finnas qvar, bli sjuka och eländiga och vilja ej lemna landbacken. Hvilken årstid som helst kan man få se späda ungar, honan framföder endast en hvarje gång, alltid på det torra; denne har, redan då han kommer till verlden, tänder och öppna ögon. Modren bär ungen mellan sina läppar, men i vattnet mellan framfötterna liggande på rygg; äfven plägar hon leka med honom, kasta honom liksom en boll upp i luften och taga emot honom, då han faller ned igen; ofta skuffar hon ut honom i vattnet för att lära honom simma, fångar upp honom, då han blir trött, och kysser honom såsom en mensklig moder sitt barn.»
Om Od och Fröja mera längre fram!
Källa: Project Runeberg ·
