Sida 98
VII- Ljusalfshem Alf är en ande, och namnet härledes af ala afla, föda, nära. Det begagnas icke blott om ofödda barn och döda menniskors själar, såsom gengångare, utan äfven om lefvande menniskor, som äro medvetna om sin högre bestämmelse. Medan dvergarne äro förkrympta väsenden, sträfva uppåt ur mullen till ett högre lif, och derför kallas upregin, nämnas åter alfema ginn-regin, motmakter eller utmärkta makter, hvilka verka uppifrån och äro höjda öfver det vexlande, timliga lifvet. De äro solljusets och luftrymdens fagra barn, naturens välgörande utvecklingskrafter. Om deras skapelse eller födelse talas ej, och blott några få nämnas vid namn. En alf är, till exempel, solstrålen, som mognar frukterna och värmer jordens frusna barn; honungsdaggen, som gömmer sig i blommans kalk och på ekens blad; morgondaggen, som uppfriskar den törstande naturen; vindflägten, som svalkar den under sommarhettan. Vid missväxt ser man på gräset spår af alfernas smärta. Dessa bemärkelser äro vidare öfverflyttade på menniskans och det andliga lifvets område. Medan dvergarne såsom mörkalfer (dökk-alfer, svartalfer) äro nyttans sträfsamma trälar, äro deremot alferna det ideala lifvets bärare och skyddsandar. »Ljusalferna — säger den yngre Eddan — äro skönare än solen att åse, men mörkalferna äro svartare än beck.» Sant heter det ock i den poetiska Eddan: »Allfader verkar, alf er skilja (mellan godt och ondt), vaner veta, nornor visa väg; troll (jättar och dvergar) närer, tider fullbordas (åldrar födas, föda och dö), thursar (naturväsendena) trängta, val-kyrior (de fria och medvetna) trotsa».
Man egnade åt alferna blodiga offer och i allmänhet feta rätter för att blidka dem, på det att de icke skulle gå igen och suga blod ur de lefvande, dem de älskade, i synnerhet ur späda bam.
I den senare folktron framträda alferna såsom fagra qvinliga varelser och kallas då älfvor. De bodde i jordkullar och förnämligast i ättehögar, der förfädren slumrade. Ur dem gingo de ut, dansade i månskenet på den daggstänkta gräsmattan, eller de insvepte sig i nattens dimmor och kunde skönjas, när morgonrodnaden inbröt och dagen började gry. Genom sin fägring lockade de gerna unga män inom sin ringdans och förtrollade dem. Äfven denna utsträckning af folktron är alltså en följdriktig utveckling af den mythiska fornsagan, utmärkande, att de menniskor, som uteslutande hängifva sig åt minnenas skuggbilder och inbillningens irrbloss,
Källa: Project Runeberg ·
