Sida 104
(Hagbard, Balder!), som var lysten efter samma föremål, fann sig lika gäckad, mutade han med skänker en qvinna, som förut vunnit förtrolig bekantskap med ungmön och understundom varit hennes tjenarinna (pedisseqva). Denna qvinna (Heid) bortlockade henne från hemmet, sjelf skyndade han till och bortförde henne till en högt belägen dal bland bergen (alltså ofvanjordisk ej underjordisk!). Några förmena, att han sjelf förklädt sig till qvinna och som en röfvare bortfört flickan från födernehuset.
När Other förnummit detta, skyndade han bort att söka upptäcka hennes vistelseort, fann henne, dräpte jätten (Balders död!) och tog henne med sig. Men till den grad verksamt hade jätten intofvat och hopbundit Syriths hår och fängslat henne dermed, att ingen eller intet annat än svärdet (lien) kunde afskära detta hufvudhårens fängsel. På nytt gjorde Other sina försök att omsider få en blick af den älskades liksom slummertyngda och okänsliga ögon (torpentes oculos). Förgäfves! Han måste afstå derifrån. Att åter våldföra henne, dertill hade han icke hjerta, för att icke fläcka henne, som var af så lysande börd. Sedan hon härefter en längre tid irrat omkring i ödemarkerna, kom hon till en viss vidunderlig skogsqvinnas (Hels) koja. Denna satte henne att vakta sina getter. När Syrith åter genom Others biträde fått sin frihet, angrep han henne med en bevekande kärlekssång och tilläde: hvar-före denna galna föresats att hellre vakta fänad och räknas bland tjenstehjon än följa ett godt råd och skaffa sig en äkta make? Men icke heller nu kunde hon förmås att vända sitt anlete mot honom och lyfta de sänkta ögonlocken. Other, som både blygdes och var bedröfvad, gick bort till sin flotta.
Syrith gick ånyo att irra omkring bland klipporna och kom af en händelse till Ebbes boning, der hon såsom en fattigmans dotter rodnade öfver sin torftiga drägt och sin nödstälda belägenhet. Others moder anade emellertid, att under den torftiga drägten gömde sig en ättling af ädel härkomst, tog väl emot henne och gaf henne en hederlig plats. Other frågade henne, hvarföre hon skylde sitt ansigte med slöjan. För att säkrare sätta hennes sinnelag på prof, låtsade han sig vilja förmäla sig med en annan qvinna och uppdrog åt Syrith att bära en fackla, då han gick till brudgemaket. När facklan var nästan nedbrunnen och hettan började låta känna sig, darrade hon likväl icke på handen, utan
Källa: Project Runeberg ·
