Sida 105
tycktes vara känslolös för svedan. En inre glöd gaf sig intet uttryck af den yttre, och det klappande försynta hjertats brand liksom dämpade skinnets sveda. När slutligen Other bad henne att akta sin hand, vände hon sina blygsamma ögons klara, men blida blick emot honom: då förföll straxt det låtsade giftermålets gyckelspel, och hon gick att sjelf bestiga den äktenskapliga bädden (med Höd under vintern).
Syvalde grep Other för detta våldsbrott mot dottern och hade bortfört honom för att straffas genom hängning; men Syrith förklarade genast sammanhanget med hennes bortröfvande och icke blott återförskaffade sin make konungens ynnest, utan till och med bragte saken derhän, att hennes fader genom giftermål förenades med Others syster!
Ganska oförtydbart är bildspråket i denna märkliga berättelse, hvilken slutar dermed, att Nannas egen fader, månguden, gifter sig med en syster till Höd, det nattliga mörkrets gud.
Syrith är icke Fröja, hvilken senare med hela sitt väsende tillhör Vanernas rike, utan Nanna, dottern från Ljusalfshem, som ikläder sig jordisk drägt i våren, blomstrar, dör och nedstiger till Hels rike, för att åter pånyttfödas.
Hon är i Hels rike, då äfven hennes syster Idun faller ned ur verldsträdet, såsom sägs i den underbart sköna eddasång, som kallas »Odens korpgalder», eller uppslagssång till den historierade berättelsen om utvandringen till Thule. Det heter här om Idun:
Urds odrörer
hon akta skulle,
men mäktade ej
mot mängden den värna.
Hon mäktade ej vakta lifvets urdarbrunn mot mängden af hungriga och törstiga. Oden skickade då såsom sändebud till Nanna i Hels rike Heimdall, Lopt och Brage, eller med andra ord: vårvinden, vårvärmen och vårens skald (sångfogeln), för att spörja gällarsolens (den i underjorden uppehållne Balders) maka (Nanna), hvad hon visste om verldens öde.
Den gäfve (Heimdall) sporde (Nanna), om for dryckens gifvarinna (Idun), för gudars ättlingar
Källa: Project Runeberg ·
